En beroendeframkallande snuttefilt

Det var länge sedan jag hörde synonymen ”nalle” för en mobiltelefon. Men just nallebjörn är precis vad smartphonen blivit. En slags snuttefilt, suverän på att bekräfta och underhålla. Är denna lilla multifunktionella apparat en genial uppfinning som gör oss klokare och mer intressanta? Eller kan det vara så att den är beroendeframkallande, gör oss mer själviska och kanske rent av lite dummare?

35 procent av Sveriges befolkning nyttjar idag en smartphone dagligen. I världen har vi nyss passerat en miljard brukare. 89 procent av dessa anser sig vara beroende enligt Wireless Intelligence undersökning.
Ändamålen hos den enskilde användaren är såklart olika. Min mor använder sin Iphone till att ringa med och när lusten faller sig in klottrar hon strävsamt ihop, ett ofta synnerligen underhållande SMS. Övriga eventuella användningsområden används av andra maskiner eller produkter. Clas Ohlsson-väckarklocka, CD-spelare, kartböcker etcetera.
Mina yngre kollegor på jobbet använder däremot sina smartphones till det mesta och ofta. Väckarklocka, GPS, musikspelare, spelkonsol och så vidare. Men det är inte själva användandet av de tjänster eller appar som erbjuds som jag ställer mig skeptisk emot. Det är just ändamålen. Smartphonen har i mångas händer förvandlats till en ägodel som blivit omåttlig beroendeframkallande. Man måste kolla sin Facebook, spela spel, lyssna på musik eller allmänt surfa runt i tomme. Räcker inte datorn gott och väl till detta?

Tillfällig ensamhet ter sig vara dagens kolera. Tanken på att lugnt umgås med sig själv för en stund och inte göra någonting särskilt verkar skrämma vettet ur många. När jag studerar unga människor på stan eller i spårvagnen finns allt som oftast mobilen till hands. Framförallt hos dem som är tillfälligt ensamma eller hos dem vars vän försvunnit iväg för ett toalettbesök eller stigit av vagnen.
Jag träffade häromdagen min syster över en öl för första gången på länge. Hon var väldigt glad då hon precis köpt sig en ny Iphone 4. Efter ett tag störde det mig att hon multitaskade under vårt fraterniserande. Jag bad henne lägga undan telefonen vilket hon gjorde. Men det började snabbt klia i hennes fingrar och mobilen åkte fram igen. Då tog jag den ifrån henne och lade den i min ficka provokativt, sa att hon skulle få tillbaka den om 20 minuter när jag skulle gå. Hon skrattade först men efter fem minuter var jag tvungen att ge tillbaka den eftersom hon kände sig stressad över att vara utan den.

Utan tvivel är man inte riktigt klok. Ambivalensen över vad jag tycker om smartphones varierar lika mycket som den svenska sommarvärmen. Fortfarande har jag inte skaffat någon och jag trivs tämligen bra med min gamla Sony Ericsson, som jag snart haft i sju år. Men när polarna tävlar i Wordfeud eller något annat sällskapsspel måste jag villigt erkänna att jag blir en smula avundsjuk. Även om jag tycker att sällskapsspel gör sig bäst med just sällskap.
Förra sommaren cyklade jag från Rom till Malmö. Den enda tekniska pryl jag hade med mig var en kamera. Det var fruktansvärt skönt att slippa telefonen, internet, och övriga ting som gör en tillgänglig tjugofyra sju. Ibland saknade jag musik, en mp3-spelare, men i övrigt njöt jag av friheten att vara avkopplad, i dubbel bemärkelse. Efter 45 dagars cyklande rullade jag in på svensk mark och var då tvungen att fråga en kvinna om ett vägdirektiv i Malmö.

­– Ursäkta mig, vet du var Nobeltorget ligger?
– Har du ingen Iphone? Svarade hon smått irriterat.
Jag skrattade högt och svarade glatt nej. Hon mumlade morgontrött och pekade ut en riktning. Jag litade på henne och cyklade vidare leendes mot Nobeltorget och tänkte att det var tur att jag inte hade någon Iphone. Om fallet vore sådant hade jag förmodligen inte frågat om vägen och då gått miste om det härliga morgonskrattet kvinnan skänkt mig genom sin replik.

De som använder sina smartphones måttligt och i de syften de själva mår bra av torde ju vara sunt. Men jag ser en tendens där konsumtionen i form av tid och uppmärksamhet blir så stark att användaren går miste om så mycket annat. Dessutom blir de en aning bortkopplade och frånvarande i det berömda nuet. Aldrig har jag sett en ”smartphone-bluppare” pausa från telefonen och exempelvis hjälpa en mamma av eller på med barnvagnen på bussen.
Bekräftelsebehovet av att ständigt lägga upp bilder med Instagram och författa nya tweets och statusuppdateringar som folk skall gilla kan inte vara nyttigt. När unga tjejgäng, hängandes på en bar, sitter och stirrar och bluppar på sina mobiler istället för att snacka med varandra känns något fel.
Och när man tror att en ”like” i en grupp på Facebook, mot låt oss säga ”Hjälp jordbävningsoffren på Haiti” räcker som visat stöd har vi nått en slacktivism som borde få oss att vakna upp och lyfta blicken från våra skärmar. Dessutom finns det massa vackra människor och saker man kan titta på IRL som omväxling.