Om religion och reservdelar

Jag heter Daniel Andersson. Just nu sitter jag i mitt synnerligen spartanskt möblerade studentrum i Jönköping tillsammans med ett par örngott och en påse svindyrt överklassgodis som skrivbordssällskap. De senaste dagarna har jag ägnat åt att nöta notläsning, spela modala skalor, försökt begripa judisk folkmusik och konsumera gofika till fördärv. Ni hör ju själva vilken otroligt tradig krönika det hade blivit, och i det ligger mitt dilemma. jag har den senaste månaden helt enkelt inte lyckas komma på en enda sak att skriva om. Ända tills precis nu.

Nu insåg jag precis hur snillrik den omedelbara fortsättningen på den här krönikan kommer att bli. Tillåt mig att flinande påbörja min spaning.

Jag studerar för närvarande musik vid Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping. Skolan ligger bildskönt högt över vättern och när kvällen börjar lida mot natt ser man hela Sveriges nionde största stad breda ut sig som ett gyllene spindelnät nedanför Solgårdens balkong. Eftersom Kyrkan står som förman för skolan är det inte särskilt konstigt att vi som läser musik (i mitt fall med slumpmässigt vald, hur märkligt det än må låta, inriktning på församlingsmusiker), förutom att läsa en del om den protestantiska kristendomen i största allmänhet, även attenderar och spelar på en del andakter.

Jag vet inte vad jag ska tro om Gud. Jag är hängiven agnostiker. Jag är kluven, ambivalent, osäker och full av tvivel. Jag har aldrig känt Herren Guds omedelbara närvaro, aldrig särskilt påtagligt i alla fall, och situationer som folk i min närhet beskriver som Guds mirakel ser jag snarare som märkliga sammanträffanden eller helt enkelt övertolkningar. För några veckor sedan pratade jag med en kurator här på skolan om någonting jobbigt som drabbade mig för ungefär en och en halv månad sedan. Kuratorn frågade mig om jag hade kunnat vända mig till mina föräldrar och få stöd, och jag svarade att jag alltid har räknat med att kunna få stöd hos dem, och att jag hade gjort det och fått det även i det här fallet. Kuratorn sa då någonting som fick mig att tänka till. Hon frågade om det inte var så att Gud kanske hade talat till mig genom  mina föräldrar. Vi diskuterade en stund men kom aldrig direkt fram till något svar.

Jag vill inte ge mig in i någon vågskålsdebatt med mig själv, jag tänker bara resonera lite och försöka få klarhet i saker och ting. Om det nu var Gud som talade genom mina föräldrar, vad hade mina föräldrar sagt om det inte var Gud som hade talat genom dem? Hade de inte stöttat mig om inte Gud genom dem hade stöttat mig? Är Gud i i själva verket välviljan i sig? Smög Gud i lite föräldrastöd i morgonkaffet den dagen? Eller kanske i nyponsoppan? Eller agerade mina föräldrar i själva verket helt på egen hand, oberoende av Gud? Under en andakt som jag medverkade i för några timmar sedan läste en kvinna upp en text. Hon berättade om en man som hade behövt reservdelar till sin bil som hade gått sönder mitt i ödemarken. Han hade efter långt om länge hittat en reparationsfirma som dessvärre inte hade delar till just hans bil, men som gärna lät honom undersöka sitt överskottslager. När mannen gick in i lagret hade han hört Guds röst och genast hittat det han behövde, trots att lagret var enormt stort. Jag tänker inte lägga någon värdering i huruvida historien är sann eller inte, men om det skulle vara så att den är det, hur kommer det sig då att inte alla troende någon gång har upplevt något mirakel av det här slaget? Varför har Gud aldrig hjälpt mig att hitta mina nycklar när jag som allra mest behöver dem? Betyder det att jag är mindre mottaglig för Guds omnipotenta kraft? Eller betyder det att jag inte tror tillräckligt starkt? Om en god samarit kan givas ett mirakel, varför inte ge ett till alla?

Eller är jag fel ute? Sker mirakel i själva verket kanske varje dag, utan att vi ser det? Jag har ju faktiskt nästan alltid till slut hittat nycklarna. Kan det vara så? Saker och ting vi tar för givna, som vi tror att vi själva har uppnått eller införskaffat, är det i själva verket Guds vilja? Kan det var både och? Kom jag in på utbildningen jag sökte för att det var Guds vilja, eller för att jag slet och övade varje dag för att klara antagningsprovet? Är det både och? En man tackar Gud för att han fick överleva cancern. En annan man dör. Var Gud inte närvarande i den andra mannens liv? Eller valde Gud att den andre mannen skulle dö? finns det något karmabaserat räknesystem som avgör om man ska få leva eller inte? Väljer Gud att människor inte ska överleva, eller är det helt enkelt den tragiska slumpen att leukemi kan drabba vem som helst? Tror Gud på slumpen? Vad är egentligen skaparens syfte? Hur kan man vara säker på att någonting är Guds vilja, eller mot Guds vilja? Jag märker att jag inte blir klokare ju mer jag tänker på det, så det är kanske bäst att lämna ämnet åt de lärde. Men innan jag slutar vill jag gärna berätta en kort historia.

När jag gick i sjuan bad jag till Gud. Jag bad att jag skulle få en kompis som var lik mig, som hade samma humor som jag, uppskattade samma saker. Han kunde gärna få bo ganska nära, typ huset bredvid eller gatan nedanför eller något åt det hållet. Det var inte på något sätt så att jag var utstött eller mobbad eller något i den stilen, men jag hade ingen "partner". Ingen som jag på den tiden hade kallat min bästa vän. Det gick ett par år, och när jag slutade nian fick jag sommarjobb som vaktmästare på kyrkogården i Tranemo. Där träffade jag en herre som jag aldrig hade träffat innan, och vi blev snart mycket goda vänner. Efter ett par månader var vi hemma hos varandra i stort sett varje dag. Vi hade samma intressen, samma humor och  var över lag ganska lika. Han och hans familj hade flyttat in längst upp på vår gata ungefär ett halvår tidigare.
Märklig slump.