|
Iida Höög | En riktig legend |
|
Måndag 14 juni 2010 11:10 |
 Peter Steele, Malcolm McLaren, Kerstin Thorvall, Dennis Hopper, Ronnie James Dio, alla är de legender som försvunnit under våren. Legender är ett spännande slags människor, man tror att dom kommer finnas för evigt, och så fort de försvinner börjar diskussionerna: Vilken var den bästa skivan? Bästa filmen? Den bästa historien? När vissa legender försvinner sätts stora delar av samhället i sorg, under våren har jag inte sett en, inte två, utan ett oräkneligt antal grupper till Ronnie James Dios minne och när Peter Steele gick bort fördes diskussioner om det denna gång verkligen var på riktigt eller bara något som var iscensatt.
Men det där handlar om de publika legenderna, människorna som får uppslag i Aftonbladet dagen efter sin dödsdag och som även människor du kanske inte har något som helst gemensamt med känner till. Och enligt mig är inte dessa människor de viktigaste legenderna, utan det är de privata legenderna. Människorna man har tätt intill sig i sitt liv, människorna man ser på med värme i blicken och människorna som sätter så djupa spår i en att man aldrig kommer att glömma dem.
Även när det kommer till de privata legenderna så gäller vissa regler: Man tror att dom kommer finnas för evigt och när dom går bort så diskuterar man deras liv och gärningar som ett led i att smälta sorgen.
Jag har precis förlorat en av mina största privata legender, min gammelmorfar, och i min värld skulle det enligt mig aldrig komma en dag när han var borta. Han skulle alltid finnas där och som ett led i sorgearbetet har jag suttit på begravningskaffe och hos vänner och pratat om vad han har gjort för mig genom livet. Och precis så som med de publika legenderna så kommer man sakna att få historier berättat för sig av de privata legenderna. Dennis Hoppers filmer och Kerstin Thorvalls böcker finns att köpa, men min gammelmorfars berättelser sitter i huvudet på mig och jag får istället återberätta dem för mig själv. Det är nu jag som får berätta historierna om hur man kan födas för liten i början av 1900-talet, utan tillgång till kuvös och därför får ligga i en skokartong vid öppna spisen, eller om byggnadsarbetarnas dagliga spritransoner, eller om hur man kan bygga om en Fiat av 1923 års modell till en trakort enbart för att man tyckte att det var en rolig idé.
|
|
Krönika v. 24
Iida Höög
Då: Lidköpingsbo, musikarrangör, hästtjej, danstjej, bokknarkare.
Nu: Örebrobo, universitetsstudent, bokknarkare, musikälskare.
Sen: Någonstansbo, troligtvis bokknarkade och musikälskare med något slags yrke.
Motto: Live fast, die young and leave a goodlooking corps.
INFO
2010 skriver fyra av våra medlemmar sidans krönikor. Texterna byts alltid på måndagar. Very exite!
|
 |
Visa/dölj kommentarformulär
