Web
Analytics
Skip to main content

Krönika: Makten över B-ordet

I konsten ligger ofta konstnärens egen verklighet begravd, ibland lättläst och ibland med dolda avsikter. Oavsett vilken typ av berättelse det är som speglas; en låt, skulptur, en dystopisk roman eller en klädstil, så gäller detta. Jag tänker på estetiska stilar som får spridning på internet, sexigt nog kallade endast “internetestetiker”, en eftermiddag när jag får upp nya uttryck i Tiktok- flödet. Estetiken på internet sträcker sig bortom endast klädstilar då den sitter i filtret, i posen, i användarens egen feed, i textbeskrivningen. Hela detta ramverk ramlar in i mitt ansikte när jag för första gången stöter på Bimbocore.

Bimbocore, en estetik starkt kopplad till Barbiecore eller Bubblegum Bitch-core som alla har färgen rosa som en central faktor. Stilen kombinerar Y2K-modet specifikt medan Barbiecore gör uttryck för barbiedockornas estetik och Bubblegum bitch-core (ibland kallad Bratz-core) gör uttryck för dockan med samma namn. De tre stilarna anspelar alla på en hyperfemininitet med undertoner av femme fatale och pop.

I SCUM-manifestet (SCUM, 1968) skriver Valerie Solanas om att pengar bör avskaffas och samhället automatiseras helt. Vi kan hitta likheter mellan SCUM och Bimbocore, men också skillnader: Solanas skulle snarare se Bimbos som Daddys Girls som utnyttjar Daddy (hennes term för den maktfulla mannen) på hans egna spelregler, än som kraftfulla kvinnor. En bimbo själv skulle kanske säga att de använder feminin list för att få sina fördelar, och att detta inte är ofeministiskt utan snarare ett medel för att uppnå fördelar i samhället. Daddys girls är Solanas term för de som är på mannens sida och inte emot honom, vilket namnet påvisar. Bimbocore kan därför inte vara SCUM, även om bimbocore säger sig vara feministiskt. Det de däremot båda står för är att män är trash. A Big Pile of Trash. So they deserve nothing. Könen är uppdelade, och det är krig. Ett krig där Solanas vill döda, Bimbon vill erövra.

Attityden som finns bakom Bimbocore förkastar inte pengar och inte heller det estetiska som kopplas till “femininitet”. På ett slags materialistiskt Valerie Solanas-vis handlar manifestationen av en Bimbo om att kvinnan oförlåtligt tar plats, och det hela på männens bekostnad.

Bimbocore utmanar tanken på hur en feminist måste se ut. Bimbocore vill säga att samma makt männen har i samhället lika gärna kan tillhöra en bimbo. Bimbocore gör rosa till något att se upp till. Hon behöver inte ta bort sin femininitet för att bevisa att hon är intellektuell. Egentligen handlar bimbocore om samma sak som myterna runt horan och madonnan. Att hon vill vara både och. Medan bimbos tillåter sig att äga sin sexualitet (läs: njuta av sex och få framstå som en slampa), och ibland kanske använda den instrumentellt för att lura och ta sig ut ur olika situationer, säger Solanas att sex egentligen är männens psykiska störning som (likt pengar) handlar om att vinna makt för att på något vis stå ut med sig själva. Hon skriver att alla män har en störning, som skapat de flesta problem vi har i samhällen. Solanas ståndpunkt om sex kan vara ironi, ha att göra med att hon identifierade sig som asexuell eller bero på att hon nästan hela sitt liv arbetat som prostituerad medan hon identifierat sig som lesbisk. Det är lätt att tänka sig att ett äckel inför sex skapas under dessa förhållanden.

Men frågan till de som tycker liknande är vem som äger åtrån? Är det kvinnan som är sexuellt frisläppt, eller är det mannen som sexualiserar och köper kvinnan med sin ekonomiska makt? Erövrar mannen alltid en kvinna vid heterosexuellt samlag, så att kvinnan aldrig kan vara en vinnare vid denna typ av sex?

Medan vi hakar upp oss på detta rullar jorden vidare med bimbos, nya internet-stilar, nya associationer till gamla bilder. Det som verkar vara kvar är dessa diskussioner om vad det innebär, varje gång en kvinna gör något. På internet dyker nya estetiker upp jämt och ständigt, i enlighet med hur snabbt nya subkulturer skapas. Estetikerna på internet verkar bära en identitet och ideologi som inte får plats i vanligt mode; metadatan rymmer mer information. Det fina med kulturen vi skapat och fortsätter skapa är hur den alltid bär på konstnärens kognitiva sanning över världen, en glimt av hens verklighetsuppfattning och berättelsen hen vill dela. Sedan hur andra reagerar när de ser den. Då allt upplevs genom våra sinnen, kan man tro och hoppas på att en reaktion kommer ut från det. Det kan vara en idé, en association, en orkester av hat och förakt, en impuls i minnet. Eller ett bekräftande på att det finns andra som dig.


Felicia E. Romero

Då: Skilsmässobarn med estethjärta.
Nu: Kulturvetare och brasklappare med quarter life crisis.
Sen: Livsmålet är definitivt en sida på wikipedia för att lindra bekräftelsebehovet.
Motto: Om du inte kliver ut ur din comfort zone ibland kommer den inte bara stanna kvar som den är, utan även krympa.

Följ mig på Instagram förresten: @romeroelmgren

Taggar: Krönika