Web
Analytics

Krönika: Sätt en människa framför mig

Empati är bra fint. Sätter du en skrattande person framför mig kommer jag fnittra, och ser jag någon som är hungrig vill jag ge bort mat. När jag läser låter empatin mig leva mig in hos personer med olika bakgrunder och sinnelag. Genom beskrivningar och en gnutta fantasi kan jag uppleva ting jag aldrig skulle ha drömt om annars. Jag lär mig att förstå andra. Synd bara att min empati har den motsatta effekten om en människa berättar något för mig i verkligheten.

Som min vän den gången han öppnade upp sig om något ledsamt. Ärligt talat minns jag mindre av vad han sa och mer min reaktion på det. Jag vill kalla det den självcentrerade empatisten, så upptagen av att hitta ett sätt att muntra upp den som talar att hon slutar lyssna. När någon är gråtfärdig vill jag säga det perfekta som kommer lysa upp deras värld. Återigen finns det någonting fint i det, men i praktiken leder det till att mitt fokus tudelas. Vid ett tillfälle deltog jag i ett socialt experiment som ville motverka den här tendensen. Idén var enkel: medan en talar håller den andra käften. Problemet var att jag fortfarande hade ett ansikte, och som stum fokuserade jag på vilket som skulle vara det mest medlidsamma ansiktsuttrycket, och kunde jag kanske trycka hans hand lite omtänksamt? Så var vi tillbaka på ruta ett.

Överlag har jag lättare att begrunda vad en annan vill säga om det skrivs ned åt mig, eller spelas in på film. Om det finns en boksida eller filmskärm mellan mig och min näste försvinner kravet på att genast ta ställning och jag blir mer fokuserad som följd. Jag har försökt komma på personer i mitt liv som är som böcker, individer som sopar bort prestationsångest. Finns det stunder då jag inte alltid tänker på vilket intryck jag ger? I mitt fall tror jag att de flesta sådana erfarenheter har varit inom familjen. Runt middagsbordet hemma är jag trygg. Jag slänger ur mig kommentarer, samtalar om ämnen jag inte alls kan formulera mig kring och är brutalt ärlig med vad jag tycker, men framförallt är jag tystare än någon annanstans. Mest lyssnar jag.

Vad kommer den här tryggheten ifrån? Jag kan nog peka på familjernas oskrivna regel – du vet: familjen ska alltid vara på din sida vad som än händer. Det här idealet förmedlas som en sådan självklarhet i all kultur jag konsumerar att jag lätt betraktar familjerna utan en förtrogen inre relation som utstickare, när det egentligen inte borde vara konstigt att en rad tätt samlevande människor retar gallfeber på varandra. För mig utgör iallafall uppfattningen en garanti. Inte behöver jag tänka på vad jag säger till päronen, eller vara rädd att se dum ut framför syskonen, för de kommer älska mig lika mycket ändå.

På tu man hand bryr jag mig faktiskt mindre om min familjs känslor än en främlings, för jag har blivit så bortskämd med familjekärlek hela livet att jag tar den för given. I utbyte hoppas jag de förstår att de kan ta min kärlek för given också. Den här sortens osviktande tillförsikt är en oturlig kombination med offentligt skrivande, eftersom jag är fullt kapabel att delge familjens mörkaste hemligheter med samma bekymmerslöshet som jag berättar kattanekdoter. Ibland behöver jag bli påmind om att vi fortfarande kan såra varandra fast vi är släkt, men obetänksamhet har också positiva följder.

Om en bokperson blottar något allvarligt har jag nämligen ett större förtroende för svaren jag kan komma med, också om det inte är något svar alls. Även om det blir fel och haspligt litar jag på att det ändå kommer märkas att jag bryr mig om den andre. Den här vetskapen borde vara tillräcklig för att ge mig modet att vara mindre inställd på att låta klok i alla sammanhang, och då skulle jag nog bli en bättre lyssnare också. Med tiden, när jag blir äldre och säkrare, kanske jag kan förbättra mig själv på det här området. Det finns trots allt professionella lyssnare, som terapefter. Deras hemlighet är väl vetskapen om att deras jobb inte är att lösa problemen, utan det räcker att vara en empatisk människa som tar emot det som talaren behöver få ur sig. Det kan jag gott lära mig komma ihåg.

Möjligen blir det ett hyggligt nyårslöfte; för stunden är det jul, och då är jag glad åt att ägna mig åt de okomplicerade bokpersonerna jag redan har hos mig. Jag hoppas att alla andra som firar någon av vinterns högtider kan göra det i sällskap där tillgivenhet är självklar och tafatthet tillåten.


Clara Berndes

Då: Själva skrivandet började jag med på allvar i gymnasiet, sedan tillbringade jag ett år på författarlinjen på Sörängens folkhögskola vilket lät mig förbättras avsevärt. Efter det har jag skrivit praktiskt taget varje dag.
Nu:
Jag går kandidatprogrammet Litterär Gestaltning, på HDK Valand. Jag deltar också i ett utbyte som programmet har med universitetet på Färöarna. Så medan ni läser mina texter sitter jag mitt ute i Atlanten.
Sen:
Planer för framtiden är luriga att blanda ihop: tre matskedar ansträngning för att komma dit du vill, två koppar slump som leder dig dit du aldrig kunnat ana, och ett kryddmått insikten att det viktiga är att bli lycklig där du hamnar.

Motto:
Lär dig att älska kråksång, regniga dagar och invasiva arter.

Taggar: Krönika