Krönika: Dränk varandra i kärlek..

Dränk varandra i kärlek och möt varandra med ödmjukhet

Var går gränsen för att få ha olika tankesätt, syn och värderingar på saker? Denna krönika vill jag hålla på ett mer allmänt plan så de flesta ska kunna känna igen sig, även de utan normbrytande funktionaliteter. Jag är trött på mig själv, att jag alltid utgår utifrån mitt perspektiv på världen. Vi behöver stå upp för varandra. Stå upp för att alla ska få jämlika rättigheter i en demokrati. Även om det inte gynnar mig själv något. Inte för att jag tänker på att en dag kan jag vara i någon annans situation. Nej, utan för att visa solidaritet mot mina medmänniskors olika livsvillkor. Men var går då gränsen? Hur mycket ska det påverka mitt liv när jag hjälper andra?

Fungerar självsäkerhet och ödmjukhet samtidigt? Kan man vara ödmjuk och samtidigt självsäker? Om inte, vilket är viktigast att vara? Det är viktigt att förstå att man inte förstår. Vissa saker kan bara inte alla förstå, det är bara så. Det krävs mycket att förstå en helt annan. Man behöver våga försöka sätta sig in i dennes situation och se världen från dennes ögon med ödmjukhet för det man inte kan förstå eller sätta sig in i.

Alla vill ha en jämställd värld som har rätta värderingar, anser vi. Samtidigt som alla har olika livsvillkor. Det faktum kommer vi aldrig komma undan. Men hur ska vi förhålla oss till det faktumet?

Vi kan aldrig veta hundra procent vad den vi möter tänker och känner, även om vi har tålamod, empati och ödmjukhet nog för att lyssna. Denna vetskap är väldigt svårt för oss att agera utifrån.

Kan man som person verkligen leva utan att ha empati eller vara ödmjuk? Vi alla lever i något slags socialt nätverk. Människan är ett flockdjur, och som i varje art finns det individer med normbrytande funktionaliteter, båda fysiska och psykiska. En del individer fungerar bättre ensamma, än i flocken. Det anses bryta mot normen. Men detta är ju egentligen bara hur just den individen är. Medan en del inte klarar sig utan flocken.
Skillnaden mellan djur och människor kanske är, eller i alla fall bör vara, att människan inte lämnar någon som behöver hjälp. Vare sig om det är någon när eller kär, eller en främling på gatan. Om människor har empati vill säga?

Summan av kardemumman är att vi behöver varandra. Oavsett på vilket sätt, vem du än är, var i livet du än är och hur mycket hjälp som du behöver från dina medmänniskor. Att be varandra om hjälp måste sluta vara ett tecken på svaghet! Vad menar jag med mina medmänniskor, kanske ni som läser detta undrar? Om jag skulle säga det på ett teologiskt sätt skulle jag byta ut ordet medmänniskor till syskon. För vilken tro du än har eller inte har, skulle världen, och framförallt vi människor, må så mycket bättre om vi såg varandra som syskon, tror jag.

Det är fruktansvärt svårt att förstå varandra ibland när vi har olika syn, värderingar och tillvägagångssätt. Även syskon. Ofta anser vi att bara vårt eget sätt är rätt och kommer att fungera. Här är ödmjukheten så svår. Är det för att vi inte vill visa oss svaga eller sårbara?
Alla har med sig sina egna erfarenheter i bagaget. Erfarenheterna leder till ens syn, värderingar, kunskap och hur man hanterar olika situationer.

Vad gör vi egentligen när vi lovar vår livskamrat evig kärlek och att dela glädje och sorg ihop, tills döden skiljer oss åt? Jag tolkar det som att vi även lovar varandra empati och ödmjukhet där och då. Glädje vill vi jättegärna dela med varandra, och lite med vem som helst. Det känns inte alls konstigt eller svårt. För att dela sorg, däremot, behöver vi någon som vi litar på väldigt mycket och känner väldigt väl, för att vi ska kunna öppna oss och visa oss sårbara.

Hur delar vi sorg med varandra? Vad behövs för att vi ska öppna oss inför någon annan? I vilka armar vågar vi gråta och öppna kanalen? Är det fortfarande något fel på att gråta? Jag vet inte, men det känns fortfarande lite tabu. Slutligen: Alla behöver bli behövda! Därför behöver vi alla visa empati och ödmjukhet gentemot varandra. Det är att älska varandra. Oj, nu höll jag på att glömma det viktigaste vi och världen behöver. Kärlek! Dränk varandra, vår moder jord och alla levande varelser i KÄRLEK! Det var någon som sa att kärlek är svaret på allt. Klokt! Hur kan man bli så glad bara av få syn på någon man älskar?

Louisa Atterström

Då: Jag tog examen vid Kreativa Gymnasiet Ljud- och Bildskolan i Borås 2018.
Nu: Jag studerar teologi vid Enskilda Högskolan i Stockholm på distans. Jag arbetar även som gästföreläsare. På min fritid rider jag gärna ut på långa skogsturer och spelar trummor. Jag älskar djur och att skapa.
Sen: Min plan är att bli präst eller pastor.
Motto: Tillsammans går allt om man bara vill.