Web
Analytics
Skip to main content

Krönika: Ljuva pandemi

Låt mig börja med att klargöra: Jag är en motsägare. Särskilt när det kommer till åsikter. Så fort jag hör något repeteras tillräckligt ofta får jag en väldig lust att sätta mig emot och vara tjurskallen med den alternativa åskådningen. Det är främst för att blidka den här sidan hos mig själv som jag säger följande: Jag tyckte faktiskt att pandemin var trevlig.

Ja, texter om Corona har passerat sitt högvattenmärke. Även om riskgrupperna ännu lever i fara så vill vi gå vidare nu, och inte höra om nya varianter och du skulle bara våga nämna apkoppor. Är det inte lustigt att vi talar om restriktionerna i dåtid? De dominerade media så länge att det blev en chock när de plötsligt var passé. De flesta fick andra saker att tänka på. Nu är det lätt att betrakta pandemin som del av historieskrivningen, och vilken historia det är har redan satts på pränt: Skit. Skit för sjukvården, skit för skolelever, skit för ekonomin, skit för alla, men varje gång jag lever mig tillbaka slås jag av många härliga minnen. Jag har en rätt romantisk bild, mest för att jag hade tur.

Jag bodde inte ensam i en trång studentlägenhet; undervisning på distans fungerade, även om lärarna gärna beklagade sig; man kände knappast förlusten av socialt umgänge om man ändå aldrig haft något; och med ett jobb som behövde utföras på plats gick det att fuska med restriktionerna. Den största skillnaden på lagret var den ökade förekomsten av handsprit. Jag fuskade också som ledare för småscouterna. Det hör liksom till att låta barnen klänga på dig, vad hälsomyndigheten än säger. Jag led inte brist på mänsklig kontakt, så att säga, och inte vid något tillfälle blev jag sjuk.

Det sköna med restriktionerna var ursäkten att strunta i åtaganden. Som att gå till gymmet eller hälsa på släktingar: Saker jag borde göra men som var sköna att slippa. Planer gick i kras och jag drog en lättnadens suck. Vem behövde den där Barcelonaresan? Var det inte skönt att inte vårda kompiskretsarna längre? Pandemin var en chans att varva ned och strunta i förpliktelserna. Jag tog långa promenader, njöt av den svenska sommaren, och hittade på familjeaktiviteter som vi kunde utföra utan att lämna Göteborgsregionen.

Många personer hade inte samma tur, och därför kommer jag inte gå omkring och hoppas på nästa virus, fast jag är glad över det jag lärde mig: Hur lätt vår samhällsordning går omkull. Du vaggas in i tron på att vissa saker är satta i sten – vi går till skola eller jobb varje dag, vi sätter på teven och allt ska funka och Europa kommer aldrig att hamna i krig igen – men exempelvis ett virus från en djurmarknad kan ändra allt. Det kan kännas hotfullt, men att samhället går omkull behöver inte innebära att livet slutar att gå på.

När världens alla hjärnor fokuserade på ett och samma problem var det fantastiskt att se hur snabbt det gick att anpassa sig, hur kvickt utvecklingen av distanskommunikation och vaccin skedde. Det fanns till och med rum för klimatoptimism, för alla kunde se att förmågan till drastiska anpassningar fanns. Världsledarna kan inte försvara sig med att något är omöjligt att fixa. Den avgörande faktorn är snarare hur många som på allvar hänger sig. Nu sitter jag och väntar på coronans renässans, då ett antal skribenter kommer helt fint att glömma baksidorna och istället drömma sig tillbaka till en vilsammare tillvaro då trafiken stod stilla, kalendern tömdes och länder krigade mot en och samma åkomma istället för varandra.

Jag ser det framför mig: Fler motsägare som åberopar coronanostalgi i krönikor som är personliga, snärtiga, och kanske i viss mån fabulerade (jag kan villigt erkänna att jag far med osanning när jag skriver, till exempel byter jag ut identiteterna på alla personer som figurerar i mina texter, och vem vet om jag verkligen är en scoutledare).
Utan samvetsgrann nyansering skulle jag kunna hävda att pandemin var toppen – jag själv drabbades ju inte – fast den hållningen är lite väl magstark. Vad jag snarare vill säga är att om det verkligen blir så att pandemin skönmålas i framtiden kommer det vara en skev bild som presenteras, men vissa kommer att känna igen sig i den, för så är det med olika erfarenheter – se: Olika grader av sårbarhet. Det slutar bara med att vi står i mitten av coronarenässansen och begrundar hur olika upplevelserna av samma pandemi kan vara, och försöker att inte glömma att folk faktiskt råkade illa ut.


Clara Berndes

Då: Själva skrivandet började jag med på allvar i gymnasiet, sedan tillbringade jag ett år på författarlinjen på Sörängens folkhögskola vilket lät mig förbättras avsevärt. Efter det har jag skrivit praktiskt taget varje dag.
Nu:
Jag går kandidatprogrammet Litterär Gestaltning, på HDK Valand. Jag deltar också i ett utbyte som programmet har med universitetet på Färöarna. Så medan ni läser mina texter sitter jag mitt ute i Atlanten.
Sen:
Planer för framtiden är luriga att blanda ihop: tre matskedar ansträngning för att komma dit du vill, två koppar slump som leder dig dit du aldrig kunnat ana, och ett kryddmått insikten att det viktiga är att bli lycklig där du hamnar.

Motto:
Lär dig att älska kråksång, regniga dagar och invasiva arter.

Taggar: Krönika