Krönika: Apolitisk och arbetslös
Världen skakar av krig och samtidigt hotar Sverige med sitt eget, riksdagen knarkar istället för att ta sig an varken klimatkrisen eller gängkriminaliteten, Trump har en verklig chans att vinna valet och göra Europa ännu stormigare genom att tvinga staterna ur NATO. Trots alla dessa storslagna, högst aktuella ämnen känner jag ingen lust att skriva om något annat än mig själv. Jag ifrågasätter om detta inte tyder på spår av narcissism.
Delvis inser jag väl att jag inte riktigt har något konkret att säga om dessa saker. För tillfället befinner jag mig i ett tillstånd av politisk apati, då hycklandet och integritetsförkastandet från samtliga svenska politiker gör mig äcklad. Ideologierna har hamnat i soporna, istället jagar alla partier vilt efter det “rätta” svaret på den populära frågan och verkar benägna att sälja sin stortå för ännu en röst. Sossarna ångrar invandringen, Moderaterna vill införa visitationszoner, endast SD, som inget har att förlora och allt att vinna på de röstslavande partiernas tillkortakommanden, viftar fortfarande sin bruna flagga högt och fritt som de alltid gjort. Det enda jag tänker när Uffe uppmanar det svenska folket att ta sitt ansvar, förbereda sig inför den ädla äran att få offra sitt liv för detta ljuva land, eller alternativt någon annans land om vi tillslut lyckas klämma in oss i NATO, är att han bör ta sitt eget ansvar.
Jag bär på mycket frustration inför det nuvarande politiska landskapet, och det tycks bara bli värre för varje skandalrubrik som kommer från kammaren. Jag tycker inte att det är roligt med politik, speciellt eftersom jag inte har några lösningar. För vad kan jag säga om den bristande ekonomin eller inför krigshotet? Jag säger bara: "Fan va piss!” som alla andra och trycker ner min rädsla och planerar samtidigt min flykt till ett varmare land. Men jag har i alla fall en vision, om de andra partierna inte står på sig och sakligt återupptar de ståndpunkter som gjorde dem till partier från första början kommer de alla att krossas under SDs stålklack. Det går inte att försöka kompromissa med fascister, då förlorar man.
Jag återkommer ofta till detta “jag vet inte”, eftersom jag verkligen inte vet. Trots det känner jag att jag måste uttala mig. En jävla paradox egentligen, som gränsar till hyckleri men som rättfärdigas då detta ändå är det jag känner. Det är därför jag alltid faller tillbaka och skriver om mig själv. Honom känner jag, åtminstone tillräckligt väl för att uttala mig klart, men lösningarna på mina egna problem är nästan lika få som de politiska.
Sedan lördagen den tredje är jag göteborgare, tyvärr också fortfarande arbetssökande. Det går ganska dåligt än så länge, inte med anpassningen till den nya staden, den har än så länge välkomnat mig med öppna armar, det är med skaffandet av ett jobb som det går sämre. Jag letar febrilt efter allt som inte kräver högskoleutbildning och vars arbetsuppgift inte består av att trakassera människor via telefon, men jag börjar ifrågasätta om jag faktiskt inte är för fin för det trots allt. Än så länge har jag trots säkert tresiffrigt antal ansökningar inte blivit erbjuden en enda intervju. Eller jo, nu ljög jag, för i förrgår fick jag direkt efter ännu en ansökan ett sms från “Hubert”, där det stod att nästa steg i rekryteringsprocessen bestod av en AI-intervju. Hemskt, tyckte jag. Inte nog med att de så småningom ska ta våra jobb, de ska redan nu neka oss jobben de inte kan fylla. Men det var inte ens det hemskaste, det hemskaste var att jag genomförde intervjun. Jag krämade ur mig kärleksförklaringar till serviceyrket och beskrev med högmod hur duktig jag varit på tidigare arbetsplatser, och AI-jäveln svarade med realistiska bekräftande meningar. Hela skiten var högst surrealistiskt, och inte tog det endast femton minuter som utlovat, men det berodde mer på att jag har svårt för att ljuga. Trots det börjar jag göra det mer och mer i hopp om att finna svaren arbetsgivarna vill höra, på det sättet liknar jag faktiskt dagens politiker.
