Krönika: Nya sidor av verkligheten
Jag kan inte vara den enda som någon gång varit på en världsomvälvande resa, då verkligheten visat sig från en helt ny sida. Jag har spenderat de senaste två månaderna på en segelbåt och åkt från Europa, till Afrika, Sydamerika och vidare till Karibien. Det är klart att jag nu ser världen annorlunda, det hade vem som helst gjort.
Surinams huvudstad Paramaribo var ett av våra stopp och det märktes tydligt att de inte var vana vid turister, speciellt inte svenska turister som av någon märklig anledning vill stå på rad och vänta. Jag syftar på vår förkärlek för att köa, något som vi snabbt förstod inte var en del av den surinamesiska kulturen när vi vid ett tillfälle stod i kassakön i en butik och blev förbigångna av en man som aldrig verkade ha sett något liknande förut. Han gick helt enkelt bara förbi oss och betalade utan att bry sig det minsta om vad det kunde betyda att vi stod där på rad.
Förutom att stå i kö var vi på en guidad tur i regnskogen, som egentligen inte var en riktig regnskog eftersom den för ungefär 150 år sedan höggs ner och blev till ett plantage för diverse dyra exportvaror. Nu hade den dock fått växa fritt sedan slaveriet avskaffades i slutet av 1800-talet och var därför en sekundär regnskog. Idag är Surinam det land i världen med mest orörd regnskog (nästan 90% av landytan), det fanns alltså orörd regnskog som angränsar till den sekundära som vi var i. Det kommer det dock inte finnas så länge till då den surinamesiska regeringen nyss har sålt stora ytor regnskog till utländska företag som vill hugga ner den och anlägga plantager istället. De verkar inte bry sig om lokalbefolkningens protester och den smygande känslan av deja vu, var det inte precis detta som hände för 150 år sedan? Vi kan antagligen vänta oss både slaveri och enorma konsekvenser för klimatet som följder av det även denna gång. Ja, jag vet att slaveri är förbjudet men det arbete som vuxna och barn tvingas utföra på plantager idag där det borde vara regnskog går väl knappast att kalla för något annat än 2000-talets slaveri?
Jag tyckte verkligen om besöket i regnskogen och det var intressant att få prata med guiderna som var både kunniga och intresserade. Att få se och höra allt liv som fanns i regnskogen var en otrolig upplevelse. Det är omöjligt att inte bli upprörd när man sedan hör att folk vill hugga ner den, utan en tanke på alla konsekvenser det kommer få, både för djur och människor.
Jag vill inte verka för negativ och arg men det finns en sak till som jag vill nämna. Förutom det jag fick höra om regnskogens framtid, eller icke-framtid, fick jag dessutom se flyktingbåtar anlända till El Hierro, den minsta av Kanarieöarna. Jag trodde aldrig att jag skulle få se det i verkligheten, men jag såg de där små träbåtarna fulla till bredden och lite till med människor lägga till vid samma kaj, bara några meter från den stora moderna båt som jag bodde på. De båtarna man annars ser på nyheterna med någon hemsk rubrik om hur många som dött under den farliga överfarten från Afrika till Europa. Jag såg det i verkligheten. Jag kan inte sluta upprepa det i mitt huvud för det är fortfarande svårt att förstå. Man kan se det på nyheterna hur många gånger som helst utan att verkligen förstå vad det innebär. Jag önskar att alla fick se det för att det antagligen bara är då som alla kommer att förstå, men det är så hemskt att jag samtidigt önskar att alla slapp. Mest av allt önskar jag att människorna i båtarna slapp fly, slapp riskera att dö för liv utan rädsla för just det. De lämnar allt de tidigare känt till bakom sig utan att veta om de får en ny chans i Europa, eller om de bara blir tillbakaskickade igen.
Det är lätt att försöka gömma sig bakom skämt, ursäkter eller något annat när hemska sanningar går upp för en. Min försvarsmekanism är helt klart att skämta om problemen, men det går bara till en viss grad, plötsligt kan man inte längre undvika ögonkontakt med verkligheten.
Jag kan tyvärr fortfarande inte göra något själv. Jag skriver det här i hopp om att inspirera någon att ta ställning, om det så bara är en person så har det fortfarande betydelse. Vi alla måste gå tillsammans på vägen mot förändring. Vi alla måste komma överens och våga ta beslut som kanske inte gör just våra liv så bekväma som vi är vana vid, men som kan rädda någon annans. Vi kan inte heller fortsätta se saker på nyheterna och tro att det inte händer på riktigt. Krig, humanitära kriser och klimatkrisen är alla saker som pågår, som händer nu och som utgör hot även för oss. Vi är inte immuna.
