Web
Analytics
Skip to main content

Krönika: Sekulariseringens skuggsida

Innan fasta bosättningar fick ungdomar bidra till stammen genom att vara med i jaktlaget. På vikingatiden åkte man och plundrade Europa och på 1600-talet gick karoliner ut i krig i Guds namn. Idag är det scrollandet och spel som vi unga spenderar mest tid på. Är det genom mobilen och tv-spel som vi finner mening och tillhörighet i livet? Är det bara en latare version av samma beteenden som förr? Man dödar, snackar skit och allt annat som man gjorde, fast nu över en skärm. I alla de historiska exemplen fanns det någon slags gud man tjänade med i bilden, vilket vi idag har avsagt oss. Vad har vår sekulariserade värld ersatt religion med och vad får det oss att bli?

Den moderna världen präglas inte av korståg eller bristfällig medicin, men den är opersonlig. I våran förändrande värld får man lära sig att “du kan bli vad du vill”. Men detta skapar en ångest när alla andra verkar vara perfekta på utsidan. Den genomsnittliga kristna bonden visste vad som krävdes; han skulle sätta mat på bordet och gå i kyrkan. I denna förutsägbarhet kunde de hitta lugn. Han fick sina synder förlåtna och kunde bidra till något större än sig själv. Men med läskunnighet och forskare som Darwin började man ifrågasätta bibeln. Vad kan vi bevisa? Men inte heller kunde eller borde man bevisa allt menade vissa. Postmodernismen var född och fokuset var nu på individens subjektiva världsbild och att ifrågasätta gamla hierarkier.

Så vad har postmodernismens hållning skapat? I skolan får vi lära oss ett normkritiskt tankesätt i allt vi gör. Att individens upplevelse står över allt annat och att vi ska vara toleranta mot varandra. Detta låter ju som fina ord men samtidigt finns en social medie-värld med ett löfte om tillhörighet och uppmärksamhet… På ytan. Problemet är att ingen riktigt bryr sig om dig på internet för att de själva är upptagna med samma meningslösa scrollande som alla andra. Toppa sedan det med att alla försöker se perfekta ut och att vi lever ensamma liv så har man skapat en generation som bara uppskattar kickarna i visningar och som trycker undan jobbiga känslor i scrollandet. 

Om den kristna guden har skapat världen är en fråga i sig. Men en religion erbjuder i vart fall moraliska principer att följa, något som postmodernismen avsäger sig och som har lett till den nihilism vi ser idag. Postmodernisterna hade en poäng i att se de subjektiva upplevelserna som viktiga. Men att dra slutsatsen att allting är relativt och att det subjektiva alltid är viktigast är inte praktiskt applicerbart i vardagen. Visst kan du argumentera - som vissa gör - att dörren där borta inte är en dörr för dig, men i slutändan gör det inte någon gott att ifrågasätta sånt. På samma sätt tror jag att vi behöver komma bort ifrån att beskriva bland annat kön som sociala konstruktioner. Jag tror inte att en befolkning mår bra av att relativisera allt man ser. Då skolväsendet och akademierna är helt genomsyrade av dessa tankebanor, vilket i sin tur gör att de kan tutta i idéerna i varenda kotte som följer skolplikten, blir det en smal åsiktskorridor, nästan som en ny tro.

Det verkar finnas något som saknas i ekvationen att universum kom till från tomma intet. Något måste ju vara större än vårt universum. Hur denna form nu skulle se ut eller ha för egenskaper har många försökt svara på, men att alla kulturer i världshistorien förutom vår pekar mot något övernaturligt säger nog mer om vår naivitet än om hur outvecklade gamla civilisationer skulle vara. Själv vet jag så otroligt lite och mycket har jag säkert fel i, men denna värld är för vacker och exakt för att komma ur slumpen. Tänk bara på vilken makalös maskin din egen kropp är och hur otroligt komplex den är. 

Vad mår vi bra av i sökandet efter sanning? Att vara Guds barn ger en ett sammanhang, för andra är det i österländska traditioner som man finner visdom. Något som intresserar mig är Zoroastrism och deras meditation som fokuserar på att komma fram till vad som är konstruktivt och inte. Även om vi inte vet allt om universum behöver vi ett sammanhang, en historieberättelse om vart vi är på väg och någonstans där man får försoning.

Postmodernismens fixering vid den förtryckta individen som historia tror jag är en billig säljpunkt då det spelar på att man får känna sig speciell, sedd och viktig, vilket gör en bitter. Den tar också en väldigt nihilistisk hållning till verkligheten och skapar en värld full av miserabla människor utan sammanhang eller en konstruktiv världsbild. Vi behöver något nytt som för oss samman. Eller finns svaret redan där ute för oss att åter finna tillbaka till?

 

 

Taggar: Krönika