Web
Analytics
Skip to main content

Krönika: Drömmen om Spanien

28 april. Hela dagen har solen vräkt ner över mig med sin värme och sitt ljus. Det hade varit t-shirtväder, om det inte vore för den svalkande vinden. Det fina vädret fyllde mig med förhoppningar inför de kommande, förhoppningsvis vackra, månaderna. Jag spenderade det mesta av dagen i skejtparken, trots att jag egentligen borde suttit och skrivit på denna krönika, då det var deadline dagen efter. Men jag hade inte en enda idé på ett intressant ämne. Jag pratade med min far om vädret, och även om min brist på idéer. Han föreslog att jag skulle skriva om just det, vädret. Jag tänkte först att det är nästintill omöjligt att hitta på något klyschigare att skriva om, men sedan sade jag skitsamma, det är ju iallafall ganska aktuellt. 

För det är samma visa varje gång. Total förvåning när den verkliga första vårdagen ligger vid vår port. Vi blir lika förvånade och lika glada varje gång. Det är detta vi har gått runt och väntat på i ett halvår nu, och det är verkligen ett vackert ögonblick, som symboliserar det definitiva skiftet från mörker till ljus, både i väder och humör. För hur mycket lättare blir det inte att gå upp på morgonen när solen skiner in genom fönstret? Hur mycket närmare har man inte till skratt i denna värme? Och hur plötsligt glömmer man inte de där mörka månaderna av nedstämdhet och tristess? 

Det är nästan ett självskadebeteende att leva i Sverige. Vi delar upp våra år i två delar, den ljusa och den mörka, den lyckliga och den sorgsna. Vissa upplever det starkare än andra, men ett generellt skift i energi och humör kan nog de flesta medge. Ljuset ger liv och mörkret tar det ifrån oss, naturens lag. Det finns till och med ett begrepp för svårare fall, årstidsbunden depression, och internet påstår att tre till fem procent av Sveriges befolkning drabbas av det just under vintern. Och som präktiga svenskar köper vi detta. Vi genomlider den tunga vintern för att komma till den ljuva sommaren. Vi klagar gärna, pratar ofta om ett alternativt liv i Spanien, men nästan ingen flyttar. Det är det som gör det till ett självskadebeteende. 

Nu kanske jag var något hård. Såklart är det inte så lätt som att bara packa ner livet i resväskan och börja om i något varmare land. Vi har familj, vänner, plikter och en väldigt bra levnadsstandard som inte ska tas för given. Men jag kan inte sluta tänka på möjligheten att må så här bra året runt. Jag har själv länge velat fly landet och specifikt detta mörker, skojat i vad som känns som evigheter om att flytta till Barcelona. Jag tror inte att det hade löst många av mina problem, det hade tvärtemot säkert tillfört nya, men det hade löst ett stort, nämligen den melankoli jag upplever under vinterhalvåret. För den är inte trevlig vintern, och inget ni “vinterälskare” har att säga om saken kan få mig att ändra mig. Snön är endast fin de första dagarna då den faller som små stjärnor, och allt som oftast förvandlar regnet det till slask, vilket ändå är att föredra mot alternativet: någon fruktansvärd kyla som låser oss inomhus. 

Jag tänker ofta på hur perfekt Sverige hade varit om det dessutom var varmt. Eller så näst intill perfekt man kan komma i denna världen. För det är mycket fint med Sverige som gör det svårt att lämna. Det är också saker man gärna tar för givet. Såklart är mycket av det strukturella fortfarande i behov av utveckling, men vi har det fortfarande gott ställt gällande välfärd och ekonomisk köpkraft, vi har vackra städer där det faktiskt, om vi räknar bort Stockholm, går att bo i, vi har ett folk som både utav artighet och skygghet vägrar störa varandra i onödan. Jag tycker om Sverige och solidariteten människor emellan som landet fostrat, och det är nog det jag hade saknat mest om mörkret tillslut blir för mycket och jag tar min flykt till Spanien. Men det blir nästa vinters problem. Först ska jag njuta av sommaren. 

Taggar: Krönika