Rapport
Namn på projektet: Alla heter allan av Bengt järnblad, - teater prunell
Kontaktperson: viktor.svenssone@hotmail.com
Kommun: Göteborg
Projekt ID: 676
Startdatum: 2021-09-06
Plats: Teater Sesam, Göteborg
Länka till ditt projekt.:
Bilder
Projektbeskrivning
Vi i den nystartade fria teatergruppen Teater Prunell satte upp Bengt Järnblads pjäs “Alla heter Allan” vid två tillfällen (21/4 och 22/4) på Teater Sesams lilla scen Harpo vid Chapmans Torg 2, Göteborg.
Teater Prunell består av tre medlemmar Viktor Svensson (28år) och Viggo Løyche (25år) som
skådespelare samt Amanda Göransson (23år) som regissör.
Alla heter Allan är en pjäs handlar om ett oväntat möte mellan två män och deras livshistorier. Den
ena Allan är en före detta “världens starkaste man” som ensam i sin lägenhet sörjer sin
bortgångna fru och i vanlig ordning går och pratar med sig själv och sina växter som han
vattnar varsamt samtidigt som han väntar på att en som heter Allan ska komma och laga
toaletten. Helt plötsligt stormar Allan in, men inte den Allan som Allan väntat på. Den här
andre Allan har nyss rånat en garnbutik där allt gått snett och har kommit för att gömma sig
undan från polisen. Det är med en blandning av humor och allvar dessa två män sakta börjar
öppna upp sig för varandra genom att dela med sig av sina livshistorier där de kan mötas i sin
gemensamma känsla av ensamhet och längtan efter samhörighet.
Vi ville med denna komiska feel-good pjäs utforska temat ensamhet. I synnerlighet manlig
ensamhet till följd av de stereotypiska manliga ideal och normer som efterlevs. Hur påverkar
ensamhet oss? Varför blir vi ensamma? Varför lever män i större grad än kvinnor i ensamhet?
Hur botar vi ensamhet? Vi ville belysa vikten av att kunna prata om sina känslor och påvisa att
ensam inte är stark. Under fasaden av alla ideal och normer så finns de universella känslor
som varje människa känner. Ingen är satt på jorden för att vandra ensam.
Det faktum att vi i dagsläget har levt (i viss grad fortfarande lever) under en rådande pandemin gör temat ensamhet mer
aktuellt än någonsin. Restriktioner och risk för smitta har gjort att vi tvingats leva i isolering i
betydligt större utsträckning än innan, vi har umgås mindre med våra nära och kära och har inte träffat
våra kollegor och klasskamrater i samma omfattning som tidigare. Vi hade som mål att
genom en humoristisk ingång till materialet kan nå fram till så många människor och
åldersgrupper som möjligt. Vi hoppades att föreställningen skulle få vår publik att våga prata mer
öppet med varandra om känslor samt känna att vi tillsammans kan göra förändringar.
