Hej Vincent. Berätta om din film ”Alla bär” som visas idag på KulturUngdoms filmvecka.
Alla bär är kort sagt en gestaltning av ältande. Ibland kan en sorg tynga en så länge att den blir en del av ens egen självuppfattning. Man kan finna tröst i den, att även om det man är är "olycklig", så är man ändå någonting. Man är olycklig. När det är som värst kan det vara enklast att bara helt hänge sig åt smärtan och gräva sig djupare in. Handlar det om att man förlorat någon kan uppbrottet vara det enda man har kvar från den personen och då håller man i. Det är i alla fall såhär jag tänker på ältande och jag identifierar mig som en ältande person haha.

Du är både regissör och manusförfattare. Hur har det fungerat för dig? Är det en svår balans?
Det var en svår balans men jag har inte jättemycket att jämföra med. Det här var min första film i någon av positionerna. Det var absolut en svår balans i att göra något jag inte tidigare gjort och att regissera ett team av erfarna filmarbetare. Jag hoppas att jag inte gjorde bort mig helt. Min syster var klippan i projektet. Det är tack vare henne jag fick göra filmen. Jag ser det som en present jag fick av henne och jag är skyldig henne massor för att jag fick göra den. Hon fixade inspelningsscheman, fotade och sa åt mig vad jag skulle göra som regissör när jag yrade runt eller fastnade på detaljer som inte ens skulle synas i bild. Jag gjorde massor av misstag och lärde mig därmed jättemycket!

Hur fick du idén till filmen?
Den kommer från någon gång när jag skrev ner hundra idéer. Idén var bara "Person bär person på ryggen", det var allt. Jag tyckte den formen av två personer ihopflätade i varandra är väldigt vackert. Jag har också haft ordet "ältande" som ett tema jag velat utforska och skriva om länge. Sen blev det "Person bär ex på ryggen" och sen skrev filmen klart sig själv. Jag arbetade på idén under tiden jag studerade manusskrivande så jag fick också väldigt mycket feedback från min grupp och lärare.

Vad var det svåraste med att regissera filmen?
Att jag var helt ny och inte kan någonting om regi. Första gången jag träffade skådespelarna blev jag helt tagen av att de kunde mitt manus utantill och mycket bättre än jag själv. De hade suttit hemma och levt sig in i manuset och hade massa frågor och idéer. Det var en sjuk upplevelse.
Det var svårt att veta hur lång tid saker skulle ta. Nu i efterhand önskar jag att jag tog mer tid till att gå igenom varje scen med alla för i efterhand ser jag att det fanns mer tid att ta.

Vad är du mest nöjd med i filmprojektet?
Att det gick. Att problemen vi stötte på löste sig snyggt och att alla (hoppas jag) hade kul. Jag minns det som att alla gick runt och log men det kanske bara var jag haha. Minns att jag ville gråta flera gånger när jag satt och kollade på monitorn för att jag var så tacksam för alla som var där.

Hur hittade du inspiration till manusskrivandet?
Något som verkligen gav extra inspiration till filmen och som verkligen gjorde filmens helhet för mig var när jag började lyssna på en av låtarna vid använder till filmen. Lost & Found av Mira Aasma. Den är otrolig. Den satt så bra att jag inte kunde sluta lyssna på den och jag lyssnade på den konstant när jag skrev färdigt manuset och behövde hitta känslan för filmen. Sen fortsatte jag lyssna för att minnas tillbaks till inspelningens fina dagar. Den blev min mest spelade låt 2020.

Finns det någon rolig anekdot från inspelningen som du vill dela med dig av.
Oj jag vet inte om det finns en specifik... Det var väldigt kul att få springa runt inne på Frölunda Torg och filma. Det var fint när folk samlades runt oss och tittade på och var nyfikna. Sen var det både underbart och intensivt att ha all utrustning hemma hos oss plus hälften av teamet på madrasser i en vecka. Saknar det men wow va trött och stressad jag var! Varje kväll kunde jag knappt sova för jag låg och svettades så mycket.

Hur har filmen bemöts av publiken? Har den kommit med på några festivaler? Eller är detta premiären?
Man kan nog säga att det här är filmens premiär. Den har setts av bekanta och mottagandet har varit fint. Något av det finaste var kanske när jag skickade runt manus till vänner långt innan filmen gjordes och fick höra om hur vissa gråtit och skickat manuset vidare till sina vänner. Min farmor sa något i stil med "Du som är så ung, hur kan du skriva något så fint om det här?". Hon tolkade bärandet på sitt sätt. Alla tolkade bärandet på sitt sätt och det var fint att prata om vad alla bär på.

Vad händer nu då? Vad är nästa filmprojekt för dig?
Jag vet inte riktigt. Det finns inget spikat filmprojekt men det finns idéer och utkast och hittas på nytt hela tiden. Jag tror att jag är ganska mentalt blockerad av coronan. Jag behöver sitta på en bar och berätta mina idéer för berusade vänner som kan säga att mina idéer bara måste göras, då blir de av!

Projektet fick K-pengar. Hur var det att söka stödet?
Det var toppen! Jag fick hjälp att lägga upp budgeten bra efter ansökan. Det kändes skönt att det jag skickade in inte behövde vara hundra procent rätt utan vi kunde komma fram till en bra lösning för projektet i dialog.

Ge oss tre filmer som inspirerat dig och som du tycker att alla borde se.
Tre filmer som gör mig sugen på att göra film är Victoria, Raw och Children of Men. De ger mig känslan av att där vill jag också vara. Jag vill vara med på inspelningen, de ser ut att ha haft kul. Något som jag tycker alla borde se är tv-serien Leftovers. Där finns mycket inspiration för mig.

Hej Truls. Du är ju både regissör, manusförfattare & producent. Är det en svår balans? Vem av rollerna bestämmer i slutändan?
Det kan absolut vara en svår balans. Jag tycker om att både skriva och regissera eftersom jag gärna skriver med en viss typ av regi/stil i åtanke. Det är otroligt roligt och spännande att kunna följa sitt projekt från början till slut. Att vara producent på sin egen film är nog mer en konsekvens av att man ofta behöver ta sig an flera roller och ett bredare ansvar på mindre produktioner. Jag är dock mycket tacksam över att jag inte behövde vara helt ensam i detta. Det finns såklart en risk för att arbetet tappar kvalitet om man tar sig an för mycket, men det är väldigt svårt att undvika när man gör denna typ av mindre indieprojekt. Kreativa val görs främst av regissören men det är alltid bra att ha en dialog med övriga personer. En bra regissör tycker jag ska ha en tydlig vision men samtidigt vara bra på att lyssna. Kunna ta in och anamma bra förslag men samtidigt stå på sig om man inte håller med.

Hur fick du idén till filmen?
Med Hasselbacken har jag för mig att jag mest började skriva på en dialog mellan två personer. De började prata om någon Hasselbacken som inte va så trevlig och därifrån växte historien fram och utvecklades vartefter. För tillfället var jag lite inspirerad av den gamla 90-talsserien, Glappet.

Vad var det svåraste med att regissera filmen?
Jag skulle säga att hitta rytmen och känslan i dialogen. Filmen bygger mycket på dessa samtal och jag ville att de skulle kännas både naturliga och samtidigt aningen bisarra. Sen hade vi ett antal andra utmaningar som t.ex. att ljuset försvann och att folk frös i det kalla vattnet. Det är alltid spännande att se huruvida man som regissör klarar av att hantera dessa typer av pressande omständigheter.

Vad är du mest nöjd med i filmprojektet?
Jag ville på ett förhöjt sätt skildra det subjektiva i karaktärernas olika upplevelser genom ett specifikt foto, ljus och med musik. Jag är nöjd med hur detta blev och jag tycker t.ex. att Fredrik Mickelsson gjorde ett fantastiskt bra jobb med ljuset. Även nöjd med hur skådespelarna lyckades gestalta de olika karaktärerna. Som alltid är jag också nöjd och stolt över att vi än en gång lyckats ro en film i hamn, med allt vad det innebär.

Berätta lite kort om filmen.
En person som kallas Hasselbacken utnyttjar (enligt några ungdomar) termen ”polyamori” på ett felaktigt sätt. Situationen utvecklas till en konfrontation på en ungdomsfest där Hasselbacken måste stå till svars för sina handlingar. Filmen gestaltar olika karaktärer med vitt skilda erfarenhet av, och syn på relationer. I filmen tvingas de möta konsekvenser av sina respektive synsätt när de stöts och blöts i en snårig liten relationshärva.

Finns det någon rolig anekdot från inspelningen som du vill dela med dig av.
Filmens första scen är en relativt lång konversation mellan två tjejer på en brygga. Manus specificerar att: “i bakgrunden badar några ungdomar”. Intressant att se hur en sån liten detalj i manuset i praktiken blev så besvärlig och plågsam för statisterna. I timmar tvingades de blåfrusna stackars satarna simma runt runt i bakgrunden medan vi obönhörligt filmade tagning efter tagning av skådisarna på bryggan. Det är lite kul att kolla på statisterna i bakgrunden i filmen för ju längre scenen går desto mindre glädje syns i deras stela och apatiska simtag. Det som i filmen är ca tre minuter var i verkligheten flera timmars badande.

Hur har filmen bemöts av publiken? Har den kommit med på några festivaler?
Den har visats på Frame filmfestival här i Göteborg och har även tilldelats en “Highest Commendation” av juryn vid London Worldwide Comedy Short Film Festival. Även om coronapandemin hindrat oss från att se hur den tagits emot live har jag fått positiv återkoppling av de som sett filmen.

Vad händer nu då? Vad är nästa filmprojekt för dig?
Jag är mitt uppe i ansökningsprocesserna för en ny kortfilm. Jag har skrivit och utvecklat denna film under 2020 och håller nu tummarna för kanske ännu ett anslag.

Projektet fick K-pengar. Hur var det att söka stödet?
Väldigt smidigt. Tror inte ens den som söker ett filmstöd för första gången behöver oroa sig nämnvärt över den processen. Tycker också om att man vid anslagstillfället fick en dialog med konsulent där man pratade igenom filmen tillsammans och fick lite feedback på materialet.

Ge oss tre filmer som inspirerat dig och som du tycker att alla borde se.
Sagan om Ringen (2001-2003), Django (2012) och La la land (2016).