Hej Adam. Berätta om din roll i projektet Frekvenser av en Pyjamas som visas idag på KulturUngdoms filmvecka.
Projektet är en kortfilm som spelades in sommaren 2019 och som jag är manusförfattare och regissör för. Filmen är gjord av produktionsbolaget Vildand Film som jag har tillsammans med producenterna Josefine Rapp och Daniel Sandberg. Vi tre arbetar väldigt nära varandra i alla steg av processen och vrider och vänder på filmen från början till slut. Så även om vi alla har huvudansvar för vissa delar så är det väldigt mycket ett samarbete när det gäller helheten, där även fotografen Olle Nocke Ekman ska nämnas som en inflytelserik person. 

Du är ju både regissör och manusförfattare. Är det en svår balans. Vem av rollerna bestämmer?
Hittills har det funkat rätt smärtfritt i filmerna jag gjort. Jag gillar att skriva många manusversioner och skriva om fram till inspelning, så på ett sätt blir det sällan att jag låser mig vid manuset allt för mycket på detaljnivå. Det finns ju såklart vissa manustankar som sitter djupt, men jag tror ändå att jag är ganska bra på att släppa saker om jag tror att det är för filmens bästa. Så jag antar att svaret blir att regissören bestämmer?

Hur fick du idén till filmen?
Det var faktiskt genom att jag själv testade alternativbehandlingen som filmen skildrar, då jag hade haft besvär med allergilikanande nysningar utan någon rimlig förklaring. På första besöket frågade jag vad som var det konstigaste någon velat bli behandlad för och fick då svaret ”en pyjamas som kilade”. Efter besöket började jag fundera på varför en pyjamas kunde kännas så viktig att en person valde att söka upp en alternativmedicinsk behandling och spendera så pass mycket tid, energi och pengar för att kunna ha den på sig. Och sen så växte den här historien fram.

Vad var det svåraste med att regissera filmen? 
Det var nog formatet. På ett sätt känner jag att det var lite vatten över huvudet att försöka berätta den här historien, i det tempot och den estetiken jag ville arbeta med, men ändå hålla det runt 15 minuter. Historien utspelar sig över flera veckor och på många olika platser, samtidigt som filmen till stor del handlar om ensamheten och tomheten efter att en närstående gått bort. Det blev ganska motstridigt och begränsande, ibland var det svårt att se vad som var bäst för filmens helhet och vad som behövdes göra för att hålla formatet. Även om jag är nöjd med vårt arbete kan jag idag känna att den slutgiltiga filmens helhet lider lite av att saker som gjort sig bättre över flera scener ”måste” komma fram i en enda som ska stå för väldigt mycket. Jag tror att det ibland blir lite svårt att hänga med på alla trådar och landa i vad scenerna betyder för varandra. Så om jag hade gjort filmen igen hade jag nog arbetat rätt grundligt med att antingen skala ner eller förlänga.

Vad är du mest nöjd med i filmprojektet?
Att få arbeta med Carina Boberg och hennes skådespel i filmen. Jag har alltid tänkt att hon bar filmen, men i och med att hon inte finns med oss längre är den känslan ännu starkare. Och det är något som betyder mycket för mig när jag ser den. Därtill vill jag nämna att jag är väldigt nöjd med många av scenerna som enskilda scener. Spelet, tonen och hur kameran fångar upp uttryck och följer rörelser.

Berätta lite kort om filmen.
Filmen handlar om 68-åriga Karin som är fast i saknaden efter sin bortgångna make. När hon städar ur hans garderob hittar hon hans pyjamas och bestämmer sig för att sova i den. Men redan första natten upptäcker hon att pyjamasen kliar mot hennes kropp. Hennes dotter tycker att Karin ska försöka gå vidare, men tillsammans med sin hemtjänst hittar Karin istället en potentiell lösning, i form av en alternativmedicinsk behandling mot överkänslighet.

Min upplevelse är att vi ibland fäster oss vid specifika målsättningar för att komma över jobbiga känslor. Det kan vara det som krävs eftersom det håller oss sysselsatta, men ibland kan det nog också leda till ett visst tunnelseende som gör att vi missar andra möjligheter. Med den här filmen ville jag berätta om resan från att vara helt fäst vid sin saknad till en öppning mot andra saker i livet, och den märkliga vägen man kan behöva gå för att nå dit.

Hur har filmen bemöts av publiken? Har den kommit med på några festivaler?
Den har kommit in på en del festivaler. Internationellt var den i tävlan på Fenêtres sur courts i Frankrike och på Euroshorts i Polen. I Sverige fick den hederspris på Live at Heart och vann tungviktspriset i Örebros uttagning till Novemberfestivalen. Allt har dock varit på distans förutom en visning på Roy, så vi har inte fått så mycket direkta reaktioner i samband med visning. Men några fina meddelanden och värdefull feedback har vi fått in.  

Hur har coronasituationen i världen påverkat projektet?
Eftersom filmen var färdig innan det bröt ut så är det bara distributionen och visningar som påverkats. Men det har såklart varit jättetråkigt. Dels att inte kunna se den på duk tillsammans med publik men också att båda de internationella festivalerna vi kommit in på i tidigare upplagor varit måna om att ha filmskapare på plats. Det hade ju såklart varit en stor upplevelse.

Vad händer nu då? Vad är nästa filmprojekt för dig?
Vi har en ny kortfilm som vi börjat skicka ut till festivaler och hoppas få visa upp under året. Utöver det läser jag en manusutbildning på Yrgo här i Göteborg och har fullt upp med att skriva mitt examensprojekt, ett långfilmsmanus, under våren. Efter det hoppas jag i sommar kunna få tid till att påbörja manusarbetet för ett par kortfilmsidéer som inte fått så mycket fokus på sista tiden.

Projektet fick K-pengar. Hur var det att söka stödet? 
Väldigt smidigt och tydligt. Det var inga konstigheter med ansökningsformuläret på hemsidan och någon vecka efter att vi lämnat in fick vi lite kompletterande frågor att svara på, sedan kom besked kort efter det. Vi sökte och fick K-pengar även till vår nya film, så jag skulle verkligen rekommendera andra att göra det då det är en värdefull injektion i projektet utan att man behöver fastna i en lång och komplicerad ansökningsprocess.   

Ge oss tre filmer som inspirerat dig och som du tycker att alla borde se.
Svåraste frågan hittills, finns så många! Men för att inte ta det senaste jag sett och blanda lite i ton och genre får jag nog gå på Två dagar, en natt av bröderna Dardenne, The Squid and the Whale av Noah Baumbach och Take This Waltz av Sarah Polley.

Hej Maria. Berätta om din roll i filmprojektet Dusch på onsdagar som visas idag på KulturUngdoms filmvecka.
Jag har skrivit manus till filmen utifrån en idé jag fick för några år sedan. Jag har även regisserat, fotat och klippt filmen.

Berätta om filmen?
I Dusch på onsdagar får vi träffa Saga, 90 år. Karaktären vibrerar av både vemod och glädje. Vi följer henne en förmiddag och får inblick i hennes poetiska, sensuella och vardagliga rytm. Hon fyller livet med dans, saxofon, snus och dusch på onsdagar.

Varför var det viktigt för dig att skapa den här filmen?
Jag träffar aktören Ulla Holm på en casting. Hon berättar att hon dansar argentinsk tango och precis börjat ta saxofonlektioner. Det är svårt att inte få idéer och inspiration när en träffar en aktör som Ulla. Vi spelar in en poetisk danssekvens och projicerar skuggor på fasader runt henne. Jag bäddar ner henne i en säng i en vacker bokskog fylld med röda löv. Jag tänker tankar om den tabubelagda sexualiteten för äldre utifrån erfarenheter från hemtjänsten. Jag smälter samman uttrycken och Dusch på onsdagar blir resultatet.

Vad har varit det svåraste med att göra den här filmen?
Det svåraste med filmen var att sammanfoga tre olika idéer till en film. Samt att jag från början hade en idé om att karaktären skulle onanera i duschen. En idé som fortfarande är med men som inte är lika uttalad i filmen nu. Istället för en konkret handling landade filmen i en abstrakt känsla av livskraft och lugn.

Vad är du mest nöjd med i filmprojektet?
Jag tycker om att flera scener är som stämningsfulla levande målningar. Dessa triggar min nyfikenhet och ger energi till fantasin. Jag tycker om att filmen utstrålar värme och att vi har lyckats att expandera den tillsynes lilla vardagen till något större.

Finns det någon rolig anekdot från inspelningen som du vill dela med dig av?
En rolig anekdot från inspelningen är när min kollega ligger ensam nedbäddad i en säng i en bokskog. Hon vaktar sängen och filmutrustning. En person joggar förbi och närmar sig. Han frågar efter bästa vägen ut från skogen. Hon pekar och svarar. Han svarar tack, önskar henne fortsatt trevlig vila och joggar vidare.

Hur har filmen bemöts av publiken? Har den kommit med på några festivaler? Eller har du din premiär nu?
Filmen är precis färdig och har ännu inte visats så denna visningen blir Le Grand Premiere!

Vad händer nu då? Vad är nästa filmprojekt för dig?
Nästa filmprojekt är ett samarbete med konstnären Karin Molin. Filmen heter The Beast Within och är ett försök att iscensätta traumans inre förföljande monster. Det blir en läskig film och för många igenkännande. Parallellt arbetar jag på Hanna Skölds nya långfilm Butiken där jag bygger kulisser och dockor till stop motion-scenerna. Jag planerar även en utställning där konstnärer ska skapa konst utifrån ljudfiler som beskriver verket. Exempelvis kommer fyra konstnärer få samma beskrivning och kommer oberoende att skapa fyra vitt skilda tolkningar.

Ge oss tre filmer som inspirerat dig och som du tycker att alla borde se.
Tre filmer som jag ofta återkommer till är Barfly, Alien och Spirited Away.
Manuset till Barfly är skrivet av Charles Bukowski och har ett fantastiskt replikskifte mellan Mickey Rourke och Faye Dunaway. De har precis träffats på en bar och är hemma hos Faye som säger ”Just one thing.. I don´t ever wanna fall in love. I don´t wanna go trough that again.”
Och Mickey svarar: ”Hey don´t you worry. Nobody has ever loved me yet”. De ler mot varandra och dricker whisky.