Alla hjärtans dag – skådespel, normer och ångest eller något alldeles underbart?

Alla hjärtans dag kan vara årets mest omdebatterade dag. Vissa ser fram emot den medan andra blir orimligt upprörda av reklam för geléhallon. Personligen är jag kluven. Å ena sidan tycker jag att idén är fin. Å andra sidan anser jag att det är ett kommersiellt jippo som kan ge upphov till ångest. Många utgår från att kritikerna är bittra singlar. Jag brukade vara en av dem. Innan jag upplevt en alla hjärtans dag med en partner tänkte jag att min negativa syn berodde på att jag alltid varit singel på alla hjärtans dag. Detta trots att jag aldrig mått dåligt över det. Jag har inte varit den som suttit och gråtit med en Ben & Jerry framför någon romantisk komedi. Det har dock varit den nidbilden många i min omgivning haft av singlar på alla hjärtans dag. Vissa av mina vänner har behandlat mig som om jag haft en cancerdiagnos. Några har undvikit ämnet, antingen för att de velat skona mig eller för att skona sig själva från att eventuellt behöva trösta mig. Andra har hållit positiva monologer om att jag kommer att träffa den rätta så småningom. Jag trodde att min cyniska inställning kunde förklaras av att jag var ofrivilligt singel fram tills jag upplevde alla hjärtans dag med en partner. Då insåg jag att det kan vara betydligt värre att vara i en relation än att vara singel den 14 februari.

Under min första alla hjärtans dag med en partner satt jag och funderade på hur jag skulle göra slut. Jag kände mig som en skådespelare. Planen hade varit att avsluta förhållandet tidigare, men jag ville inte att min partner skulle vara nydumpad på alla hjärtans dag. Min andra pojkvän var inte en romantiker. Han hade vid ett flertal tillfällen påpekat att han var emot alla hjärtans dag. Jag blev därför väldigt förvånad när jag kom till en lägenhet med tända ljus och musik jag aldrig trodde att han skulle utsätta sig själv för. Han ansträngde sig verkligen för att ge mig den upplevelse han trodde att jag förväntade mig. Allt kändes krystat. Det gjorde mig obekväm att se honom spela någon annan än sig själv för att leva upp till samhällets normer.

Jag och min tredje pojkvän bestämde oss för att fira alla hjärtans dag genom att äta ute. Vi hade inte bokat bord, vilket visade sig vara ett misstag. Det tog lång tid att hitta en restaurang som hade plats för oss. När vi väl gjorde det var vi frusna och irriterade. Jag fick skulden för att vi inte gjort en reservation eftersom det var min idé att vi skulle äta på restaurang. Min pojkvän var inte komfortabel med folkmassor och jag hade dåligt samvete över att jag inte tagit mer hänsyn till det, samtidigt som jag var irriterad över att min pojkvän aldrig tog initiativ. På restaurangen som erbjöd oss bord rådde fullt kaos. Ljudnivån i lokalen gjorde det nästintill omöjligt att föra en konversation och det minimala avståndet mellan borden bidrog till censur. Personalen var så stressad att jag oroade mig för deras hälsa. Vi väntade länge på maten och när den väl serverades var den bränd. När vi kommit hem funderade jag över huruvida vi skulle ha sex i ett desperat försökt att göra dagen bättre, eller om vi skulle låtsas vara väldigt trötta och försöka somna så fort som möjligt. Veckan därpå frågade mina vänner och kollegor hur jag firat alla hjärtans dag och vad jag fått i present. Att få minst en present på alla hjärtans dag verkar betraktas som en kvinnlig rättighet i vissa kretsar.

När jag berättade att jag fått en bok och ett kort var det många som höjde eller rynkade ögonbrynen. Enligt mig var det en perfekt present. Jag älskar att böcker och hade fått en bok som jag verkligen såg fram emot att läsa. För första gången kände jag att jag fått något personligt på alla hjärtans dag. Tidigare hade jag fått smycken och choklad, presenter som nästan blivit obligatoriska på alla hjärtans dag oavsett vem mottagaren är. Jag tycker inte om choklad och kan inte minnas att jag burit smycken en enda gång utöver på min konfirmation och min student. Presenten kritiserades dock av min omgivning. Några tyckte synd om mig. En kompis, som varit otrogen mot sin fru tre veckor efter deras bröllop, menade på fullaste allvar att jag hade en dålig pojkvän och skröt om hur bra han var på presenter. Plötsligt framställdes min pojkvän som en sämre partner än de som gav dyra presenter men ofta betedde sig som idioter. Mina flöden på sociala medier fylldes av pussbilder och uppvisande av dyra gåvor tillsammans med texter om hur lyckligt lottade människor kände sig som hade så fantastiska partners. Många lovordade partners de spytt galla över på olika caféer veckorna innan. Killarna vars flickvänner smygläste deras sms på grund av misstänkt otrohet verkade ha blivit lojala och oumbärliga över en natt.

Alla hjärtans dag kan säkerligen vara en dag för uppskattning och romantik, men den riskerar att präglas av press, jämförelser och fasader. Fira alla hjärtans dag som ni vill fira den, inte som ni tror att ni borde fira den.