Skip to main content

Den Största Dinosaurien I Världen

Vilken djävla rabalder det kommer bli i kvällspressen när jag kommer ridandes genom Nordstan på en elefant. Det blir garanterat följetonger och shit. Kanske blir intervjuad i radio och TV till och med. Jag blir ju bergis en viral succé. Sedan kommer väl några djurrättsaktivister skrika sig hesa om djurplågeriet av den stackars elefanten innan de får reda på att jag räddat den från en cirkus, och ja minerna på alla där inne när vi klampar fram genom shoppingyran, de blir ju obetalbara. Men nej denna text börjar inte här. 


Den inleds med mig på ett brinnande flygplan störtandes ner i någon stackars åker och vilken djävla smäll det var, den ekade fram över nejderna så närmaste åhörare satte morgonkaffet i vrångstrupen. Sedan började skriverierna med sina CAPS LOCK RUBRIKER SOM STOLT PROKLAMERADE: SPIONEN ÄR DÖD, LÄNGE LEVE BARNEN. Fast sedan fick de återkalla hela happarajset när jag kom vandrandes genom brandröken mot alla odds. Bara gled förbi massa förvirrade och förtvivlade brandmän och sjuksköterskor och gav dem en mördande dryg blick som bara skrek: JAG ÄR TUFF!

Fast så var det ju inte heller, inte riktigt. Faktum är att det var så här: Jag passerade förbi ett dagis på väg till morgonens föreläsning. Jag har gått förbi där många gånger utan att försvinna ner i mina tankar, men just denna morgonen var speciell. De små knattarna hade gett sig ut i sina reflexvästar och var i full färd med att bestiga den backe som jag också skulle tåga uppför. Där och då väcktes något inom mig. En injektion av äventyrslystnad och optimism. Denna barnsliga förundran över livet och att äntligen få komma bortom det tråkiga stängslet och kämpa sig fram mot horisonten gav mig en boost av energi som inga espressoshots i världen kunde lyckas med. En parad av glatt kackel och breda leenden och ögon som lyser av ambitioner. Tyvärr en mycket långsam parad som jag måste skynda mig förbi om jag ska hinna i tid och när jag spatserar upp på sidan av barnen tittar några upp på mig och jag tänker tyst för mig själv att jag måste vara en jätte i deras ögon. Jag måste vara gigantiskt enormt kolossal och kanske redan gammal och förlegad i deras ögon. En relik från en svunnen tid, en dinosaurie.



Nu minns jag ju och det är så otroligt ironiskt. Här strider jag fram mot föreläsningen som är nästa pinne i repstegen som tar mig upp i kojan av förverkligade drömmar, men är det verkligen mina drömmar jag förverkligar? Det är alldeles solklart, när jag var en liten äventyrslysten knatte ville jag nog knappast jobba med miljö och biologi. Faktum är att jag ville bli den största dinosaurien i världen. En smutta orealistiskt kanske ni tänker nu, men jag snäser åt er välmenade naivitet: go big or go home sägs det ju faktiskt.

Det är ett stort företag att bli den största dinosaurien i världen. Det är inte gjort på en natt liksom, men förvisso byggdes inte Rom på en dag heller. Det var ju egentligen bara en sak jag behövde göra, jag behövde bli en dinosaurie för eftersom de andra dinosaurierna är utdöda sedan långliga tider så skulle jag per automatik bli den största dinosaurien i världen om jag bara blev en dinosaurie ifrån början. Ofrivilligt började jag drömma upp om möjliga scenarier i vilken jag kunde bli sagda dinosaurie. Min första tes var att jag var tvungen att försöka bli biten av en radioaktiv ödla, det skulle inte vara så svårt. Jag skulle bara behöva kila ner till Universeum efter föreläsningen, smita in förklädd till tant med handväska och i handväskan proppa ner en ödla. För att krydda till planen lite extra kanske jag kunde muta någon klasskamrat att spela min make och sedan fejka hjärtstillestånd i entrén, en så kallad distraktion. Sedan skulle jag smita in med min ödla till Sahlgrenska och hitta ett rum med en röntgenapparat. Där kunde jag röntga ödlan tills den blev radioaktiv och sedan låta den bita mig. Det tedde sig för mig ett tag som den ultimata planen innan jag kom på att jag antagligen skulle bli en superhjälte då, Lizard-man eller nått. En annan tes kunde vara att försiktigt, försiktigt extrahera DNA från ödlan och blanda det med mitt eget á la Jurassic Park goes Splice typ. Men vad skulle jag bli då? Jag skulle ju fortfarandes vara delvis människa och jag skulle inte ens vara i närheten av att vara dinosaurie. Nej det var alldeles tydligt att jag skulle behöva komma över lite dinosaurie-DNA men hur? Det var ju knappast något man kunde köpa av en knallare på Järntorget. Nej, jag skulle behöva hänga på svarta marknaden istället, förklädd med lösnäsa, glasögon och mustasch. Högst riskabelt skulle det bli, det sku…

Längre än så hann jag inte. En anti-gravitationsstråle plockade upp mig mitt i mina djupaste funderingar och helt plötsligt var jag på ett rymdskepp omringad av groteska utomjordingar. De hade surrat mig till en stol och kom med stora sprutor. Åh nej tänkte jag. Så länge de inte ska utföra koloskopi… En klobeklädd hand kom närmre och närmre min hals med en blänkande kanyl. Den var sinnessjukt stor och jag drog undan halspulsådern efter bästa förmåga. Då märkte jag att mitt ena ben var lite dåligt fastsurrat. Jag slet loss det och sparkade omkull utomjordingen som föll med huvudet på kontrollpanelen och en ny stråle skickade ut mig ur rymdskeppet och ner på det brinnande flygplanet som var på väg att krascha rakt ner i en åker. Helvete vad det tjöt i öronen efter smällen, men jag lyckades ändå vada ut ur röken och elden och passerar förbi ambulanspersonalen och se tillräckligt läcker ut. Jag var just i färd med att stjäla en elefant från en cirkus när någon ropade mitt namn och jag ryckte till.

Mina tankar hade irrat iväg i barnsligt dagdrömmande under föreläsningen och nu var det tydligen dags för rast. Jag gick iväg som alla andra och tänkte att det gör nog inget om jag inte blir den största dinosaurien i världen, det blir nog rätt bra ändå.

Relaterat