Förminska inte feminism till håriga ben och ett trendigt uttryck

Orakad och osminkad. Det verkar vara ett krav för att ha rätt att kalla sig feminist, åtminstone enligt vissa kommenterar på internet. Kvinnor som identifierat sig som feminister offentligt blir ofta kritiserade när de publicerar vissa typer av bilder. De håriga och osminkade kvinnorna som anser sig vara ”riktiga feminister” betraktar bilder som ”söker bekräftelse” som den värsta typen av feministisk synd. De tycker sig ha rätt att avgöra huruvida en kvinna kan kalla sig feminist eller inte. Flera av de normativt snygga och smala feministerna kritiserar i sin tur de feminister som främjar kroppsaktivism, ofta genom att hävda att dessa uppmuntrar övervikt och en ohälsosam livsstil. Det gör de inte. De strävar efter att ändra orimliga skönhetsideal och öka acceptansen för olika kroppstyper. Debatten om feminism handlar i stor utsträckning om hur en feminist bör se ut. Som allt annat gällande kvinnor och tjejer hamnar fokus på utseende. Det är inte det som är essentiellt. Det viktiga är inte att se ut som en feminist utan att vara feminist. Feminism kan innebära att man ignorerar utseendemässiga normer men det behöver inte göra det. Vi måste skilja på kroppsaktivism och feminism. Kroppsaktivism är en inriktning inom feminism, inte en förutsättning för feminism. All heder till de kroppsaktivister som bidrar till att förändra kvinnors syn på sina kroppar och minskar självhat och kroppshets. Er insats är fantastisk. Man behöver dock inte vara kroppsaktivist för att vara feminist. Det går alldeles utmärkt att vara feminist även om man är normativt snygg och sminkad. Du behöver inte heller vara feministbloggare eller kunna allt om feminism för att uttala dig. Den massiva internkritiken mellan feminister har förflyttat fokuset från feminismen till feministen vilket resulterat i att de som inte anser sig vara tillräckligt pålästa inte vågar uttala sig. Därmed tystar feministerna feminismen.

Tidigare fanns det en negativ klang i begreppet feminist. Jag upplever att det skett ett skifte under de senaste åren. Idag är det antifeminister som ifrågasätts. Att kalla sig feminist verkar ha blivit något av en trend. För de flesta är det en självklarhet att kalla sig feminist. Man vill ju inte ses som motsatsen. Nästan alla kallar sig feminister. Ändå är det ingen som reagerar när chefen ignorerar den kvinnliga medarbetarens förslag eller när de ser en tjej bli utsatt för sexism på tunnelbanan, klubben, skolan eller arbetsplatsen. Om vi vill skapa förändring behöver vi bli bättre på att ta ställning och säga ifrån. Feminism handlar om att sträva efter jämställdhet. Förminska det inte till en trend. Jag hävdar inte att man ska hata män för att kalla sig feminist. Verkligen inte. Jag kan förstå manshat men jag tvivlar starkt på att det gynnar jämställdheten. Om vi vill uppnå jämställdhet måste vi bli bättre på vardagsfeminism. Låt inte killen bredvid dig på bussen breda ut sig över halva ditt säte. Om någon drar ett dåligt, sexistiskt skämt på förfesten, tvinga inte fram ett falskt skratt för att undvika stel stämning. Våga konfrontera dem som uttrycker sig sexistiskt, oavsett om det är en förälder, en kollega, en vän, en partner eller en främling. Att bli kallad pk är inte världens undergång. Om vi fortsätter acceptera beteenden som missgynnar kvinnor kommer vi aldrig uppnå jämställdhet.

På sociala medier finns det många möjligheter att visa att man stöttar feminism. Man kan dela feministiska texter, ange att man är intresserad av en feministisk demonstration, gå med i feministiska grupper. Alternativen är många. Missförstå mig inte, jag tycker det är positivt att människor visar sitt engagemang på sociala medier. Jag är övertygad om att det bidrar till att uppmärksamma och att öka medvetenheten kring ojämställdhet och sexism. Samtidigt är jag förvissad om att vi måste bli bättre på att belysa könsrelaterade orättvisor i verkligheten. Det är som regel de grövsta brotten mot kvinnor som uppmärksammas på sociala medier. Den som ser en uppmärksammad händelse på till exempel Facebook kan lätt slå den ifrån sig genom att tänka ”usch, jag är inte sådan”. Det manshat som uttrycks i kommentarerna uppfattas som kränkande och obefogat eftersom den manliga läsaren inte identifierar sig med förövaren i fråga. ”Inte alla män” används som ett slags självförsvar. Många är omedvetna om sina egna beteenden och reflekterar inte över sina skämt och uttalanden. Machokulturen har normaliserat vissa ageranden och jargonger som motverkar jämställdhet. I kontrast till de grova brott som uppmärksammas på sociala medier förefaller ”vardagssexismen” som oskyldig. Det är den inte. Den är en del av ett strukturellt problem. Att påpeka sexism i vardagen, direkt till den det gäller, gör att det blir svårare att skylla ifrån sig.
Om vi feminister väljer att samarbeta istället för att tävla om vem som är den mest korrekta feministen och bråka om hur den ultimata feministen ser ut kan vi uträtta stordåd. #Metoo visade vad vi kan åstadkomma om vi riktar vårt fokus åt rätt håll. Låt oss göra det framöver.