Hejdå självkritik

Att trycka ner sig själv psykiskt är som rökning, de närmast dig påverkas, men du tar mest skada av det själv. I ett självförverkligande samhälle med hög press på hur en ska se ut, bete sig och leva sitt liv är det svårt att hålla tankarna i styr. När du ska navigera genom kraven från samhället och kraven från dig själv så blir det svårt att undvika självkritik. Alla har vi tankemönster och det är svårt att ändra på dem. Dock gynnar det både en själv och andra att ändå försöka. Genom att sluta prata om hur “dåliga” vi är högt kan vi sakta men säkert också sluta tänka det. Då finns det rum för alla att kunna utesluta de negativa tankarna. Vi ska inte ha självkritik som vardagskonversation, som kallprat. Vi ska inte heller skoja om hur “dåliga” vi är. Istället ska vi säga HEJDÅ till självkritik.

Nästan ingenting gör mig så tacksam som mina vänner. Jag vet att jag alltid kan få hjälp av dem och jag älskar att få dela livet med dem. Oftast hänger jag med tjejer, i tjejgäng. Något som jag inte är tacksam för är en kultur som antagligen finns hos de flesta i högstadie- och gymnasieåldern och framförallt i tjejgäng. En kultur som innebär att vi förminskar oss själva och aldrig låter oss själva vara nöjda. Där många har en skev relation till mat och inte riktigt hjälper varandra när vi pratar om hur tjocka och fula vi är. Inte heller hjälper det att kommentera varandras utseenden, trots att det är menat att vara positivt. Vad sätter du för press på någon annan när du kallar hen smart, smal, snygg eller duktig? Personen sätts i ett fack och behöver hädanefter leva upp till det ordet. Vi placerar varandra i grupper utifrån kläder, kroppsform, prestationer, var vi kommer ifrån, hur instagramflödet ser ut. Vi har ideal, och vissa saker som vi anser är “bättre” än andra. Det kan krävas, för att bli av med självkritiken, att ignorera de idealen så gott det går. Hur du ser ut, presterar i skolan eller i någon sport du håller på med, hur mycket pengar du har eller hur många följare du har på instagram är inte alltid värt att värdera. Den som har ett “perfekt liv” utifrån samhällets ideal är inte problemfri. Ingen har ett perfekt liv.

I vår ålder spelar det stor roll hur vi behandlar oss själva och vad vi sänder ut för budskap till varandra. “Du ska inte klaga! Du är ju skitsmal, kolla på mig då.” Den meningen kan verka som en komplimang, i själva verket skadar den både den som säger det och den som tar emot meningen. Vi kommunicerar på ett bekräftelsesökande sätt, kallar oss själva fula och får ett “Nej du är skitsnygg!” tillbaka. Söker bekräftelse, och får bekräftelse. Vid kamratresponser i skolan kommer jag ofta på mig själv med att ursäkta mig innan jag låter någon annan läsa det jag skrivit, trots att det är underförstått att det är ett utkast som inte ska vara färdigt än. Varför gör jag det? För att personen ska säga “Nej det var jättebra!”. För att få bekräftelse. Under den här tiden i livet övergår många från att ha familjen och ens föräldrar som stöttepelare, till att mer och mer dela livet med sina kompisar och partner. Därför är det så viktigt att vara noga med de budskap vi sänder till våra närmaste.

Hur vi pratar om oss själva påverkar inte bara våra kompisar, utan även våra småsyskon. Du som har småsyskon, vill du att de ska vara lika kritiska mot sig själva, ställa lika höga krav på sig själva som du gör? Om svaret är nej så förtjänar du själv inte den kritiken, och de ska inte få höra den från dig heller. Jag vill bara se min lillebror växa upp med en tro på sig själv, utan ett överdrivet bekräftelsebehov och att han ska vara snäll mot sig själv. Oberoende av prestation. Han är ju bra som han är. Jag vill inte sprida min självkritik över honom. Jag måste också vara snäll mot mig själv. Tro på att jag är bra som jag är.

Hur hade det kunnat se ut om vi inte var självkritiska? Det är inspirerande med människor som inte bryr sig om att behöva bevisa något, som inte ber om ursäkt för sig själva och som inte fokuserar på prestation, utseende och “att lyckas” hela tiden. Den personen är verkligen inte jag, men jag önskar att det var det. För helt ärligt ger inte min egen självkritik mig något, den begränsar mig bara och smittar av sig på andra. Därför vill jag säga HEJDÅ självkritik.