Inför sommarens festivaler
Slitna jeansshorts, Converse och min vita klänning från Monki som jag köpte till midsommar för två år sedan. Den är v-ringad och slutar drygt en decimeter ovanför knäna. Det är början av juli och jag planerar min packning. Om en vecka ska jag och min bästa kompis Klara till Melt, en tre dagar lång festival i Tyskland. Festivalområdet ligger i en skogsglänta och festivalcampingen är belägen på en äng inte långt därifrån. Jag är ute och promenerar vid havet. Ur hörlurarna kommer elektronisk musik. Jag lyssnar på en spellista med låtar av band som ska spela under festivalen. Vanligtvis föredrar jag indie och svensk pop.
Det är Klara som har övertygat mig att följa med. Hon har pratat om den här festivalen i flera månader men känner ingen som ska dit och vill inte åka själv. Jag älskar festivaler och kan lyssna på det mesta så jag tänker att det kommer bli kul oavsett musikgenre. För ett par veckor sedan kände jag inte igen någon av artisterna men jag hade hört två av låtarna.
En av dem är Latch som har spelats en hel del under det senaste året. När jag hör introt till låten ler jag och ökar tempot. Jag börjar verkligen se fram emot att åka. För mitt inre ser jag glada människor som dansar till solen går upp.
På kvällen ringer mamma. Under vårt samtal berättar jag om festivalen. Mamma är inte lika entusiastisk som jag. Min mamma är inte överbeskyddande men varje gång jag informerar om att jag ska resa eller festa råder hon mig att ta det försiktigt. Det ska tilläggas att jag, såvitt hon vet, är försiktig av mig. Hennes råd baseras således inte på negativa erfarenheter. När vi pratar om festivalen ber hon mig ta det lugnt med alkoholen och avstå från att bära klänning. Den senaste veckan har media rapporterat om sexuella ofredanden och våldtäkter på Bråvallafestivalen. Hon är orolig inför min resa, vilket jag har full förståelse för. Jag är medveten om vad som skett men har varit mer upprörd än orolig. Jag har inte tänkt på att något liknande kan inträffa på Melt. Min längtan grumlas.
Dagen innan avresa får jag upp en reklamannons för våldtäktssäkra jeans i mitt Facebookflöde, och min första tanke är att det är en bra idé. Efter festivalen ska jag tågluffa i Europa. Jag packar ner flera klänningar men använder inte en enda av dem under festivalen. Inte för att jag inte vill utan för att jag inte vågar. Jag har med ett hänglås till min ryggsäck och den första kvällen överväger jag att försöka använda det på mina shorts. De är lite för stora vilken gör att man inte ens behöver knäppa upp gylfen för att få av dem. Sedan tänker jag att jag är paranoid och slår bort tanken.
Under festivalen dricker jag nästan ingenting. När någon frågar varför svarar jag att det beror på att jag vill minnas så mycket som möjligt av festivalen. Det är förvisso sant men det är inte den främsta orsaken. Vi har en fantastisk festivalupplevelse men rädslan för att bli våldtagen finns i bakhuvudet och påverkar både klädsel och val. Om inte mamma hade gett mig råden om måttlig alkoholkonsumtion och byxor hade upplevelsen varit annorlunda. Jag är tacksam över att jag har föräldrar som bryr sig men råden riktas till fel personer. Be inte din dotter att vara försiktig och följa restriktioner, be din son att visa respekt och förstå gränser. Den tjej som inte följt sina föräldrars restriktioner kan tro att hon har sig själv att skylla om hon blir våldtagen. Det leder till skuld och skam. Det är inte tjejer som ska anpassa sig genom att vara nyktra och bära byxor fòr att inte bli våldtagna. Det är killar som inte ska ofreda och våldta.