Jag kan inte

Jag hade sånglektion för inte så länge sedan. Jag och min sånglärare pratade om vad jag
ville sjunga för låt härnäst, och jag sa att jag ville sjunga något som var för svårt för mig.
Svaret jag fick av henne var att jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. När jag
säger att en låt är för svår för mig, att jag inte klarar av att sjunga den, så sätter jag en gräns
för mig själv. Ofta när jag ska göra något som känns läskigt tänker jag “Jag kan inte”, “Det är
för svårt för mig”, “Jag kommer aldrig klara det där”. Sedan när jag har klarat det tänker jag
“Det klarar jag aldrig igen”, som om allt jag faktiskt klarar av bara är av tillfällighet och tur. Att
säga “Jag kan inte” redan innan, gör att jag sedan kan säga “Vad var det jag sa” när jag inte
klarade det. Jag undrar vart de tankarna kommer ifrån, och jag tror att om jag hade tänkt
annorlunda hade jag inte bara klarat av mer saker, utan också gjort det med självförtroende
och tillit till mig själv.

Jag kämpar hela tiden mot min egen röst. Mot att kunna motbevisa mig själv. Inte bara
är det destruktivt, det är också energi- och tidskrävande. Istället för att putta mig själv framåt
ser jag till att dra mig själv lite bakåt hela tiden. Jag tänker alltid att det värsta ska hända och
att det skulle vara katastrofalt om jag misslyckades. Även med bara små saker, som en
uppgift i skolan, eller när jag sjunger inför publik. Just nu tänker jag precis likadant. Att den
här krönikan aldrig kommer bli klar, och blir den klar kommer den iallafall bli dålig. Kanske
blir den bra om jag har tur, men jag vet ju aldrig. Jag tror inte jag förstår hur viktiga mina
egna ord är, hur de påverkar både vad jag vågar ta mig för, men också hur jag mår under
tiden. Orden “Nej det går inte” blir verklighet när jag låter dem upprepas i huvudet och
framförallt när jag säger dem högt. Det bildar tankespår som är svåra att bryta. När vi skulle
stå på händer på danslektionen för ett tag sedan sa jag gång på gång “Jag kan inte” . Jag lät
inte mig själv ens för en sekund försöka mig på att stå på händer, trots att jag kan hjula, och
säkert hade kunnat ställa mig på händer mot väggen om jag verkligen försökte. Jag lyckades
inte komma upp i handstående. Jag vågade knappt testa, och de fyra gånger jag testade
kunde jag inte, eftersom jag redan innan hade bestämt att jag inte kunde. Tänk om jag bara
hade tänk att “Jag kan klara det”, kanske till och med sagt orden högt för att lura hjärna. Då
hade jag kanske klarat det. Tänk om jag bara bestämde mig för att meningen “Jag kan inte”
inte får ta plats, varken verbalt eller i mina tankar. Då kanske trycket hade släppt lite, då
kanske jag hade vågat mer, testat mer och inte lagt lika mycket vikt vid att vara duktig.

Det är som att balansera på lina när tankarna berättar för mig att jag inte kan. Jag håller
mig på linan men det är mycket mer ostadigt att gå där och vingla, än att inse att jag faktiskt
klarar av vissa saker. Jag hade kunnat lita på min egen förmåga och kunnat vandra runt på
platt mark och vara avslappnad. De invanda tankarna som hela tiden ska sätta gränser
grundar antagligen sig i självkritik, osäkerhet och viljan att vara duktigt. På något sätt är det
välvilja, en välvilja riktad mot andra där jag själv glider ur fokus och blir lidande. Jag kan få
för mig att min självkritik är vad som för mig framåt, att när jag sätter ribban väldigt högt och
intalar mig själv att jag aldrig kommer kunna nå upp till den, så kommer chansen vara högre
att jag når dit. Att om jag vaknar varje morgon med kravet på mig själv att åstadkomma
något så kommer jag lyckas. Det är även det som är det viktigaste. Att göra saker bra, att
prestera. Oavsett ont i magen av stress, oavsett dålig sömn, oavsett om jag faktiskt blir glad
av de saker jag åstadkommer. Någon gång vill jag kunna skjuta iväg tankarna om att jag inte
kan. Jag vill kunna testa saker jag aldrig har gjort innan, tro på mig själv och min egen
förmåga. Den enda jag har här i livet är mig själv. Utan tillit till mig och min egen förmåga,
kommer livet vingla mer än vad det behöver. Därför är det något jag tror jag själv och många
andra skulle må bra av att jobba med.