Krönika om Göteborgs Litteraturfestival

Vi gav Ella Gruenberg i uppdrag att ta tempen på Göteborgs Litteraturfestival som gick av stapeln 7-8 november. Efter besöket känner hon sig utanför och fattig, men med en mullrande känsla i magen som viskar om en storslagen framtid.

Göteborgs Litteraturfestival påminner mig om att jag är utanför

I havet av vithåriga skalpar smyger jag fram med min öl. Det doftar helt ljuvligt inne på Sjömanskyrkan: friterat, lök, värmeljus, kulturkvinnors parfymer som troligtvis är Byredo eller något annat de är duktiga på att inte ta för mycket av. Det pirriga men samtidigt dästa fredagssorlet i lokalen blandas ut med jazz, som i sin tur blandas ut med Distansorkesterns 30 variationer av “Blinka lilla stjärna”.

När jag berättar för folk att jag ska skriva en krönika om Göteborgs Litteraturfestival förstår ingen vad det är för festival jag pratar om. “Är det typ som Bokmässan?” Ja, visst. Fast nej, inte alls. Festivalen kan bäst beskrivas som om man hade anordnat ett event som skulle föreställa november när november faktiskt är bra. Rött ljus, kolhydrater, vin, människor som tar till sig fiktion och lyssnar på samtal om islänningar på 1920-talet för att de inte orkar tänka på livet just nu. Det är så mörkt där ute. I kyrkan har de tänt säkert 1100 ljus.

Festivalens första programpunkt handlar om litteraturåret som gått. Redan här sås ett frö som kommer att följa mig genom resten av festivalen; en rädsla jag hade, som grundar sig i mina egna tillkortakommanden. Nämligen publicerade författares sätt att ingå i en klubb som tycks självklara och öppna för dem, men inte för oss andra. Arrangörerna ställer frågor till författarna om rytm, stilistik och inspiration. Vettiga frågor, som leder till (mestadels) bra diskussioner. När de debatterar kring huruvida Michel Houellebecq kommer att vara relevant om ett par år eller inte sitter jag och skäms för att jag inte läst honom. Författare tenderar att vara roliga. Intelligenta. Självsäkra i all sin ängslan. Befriade, men samtidigt mer fångade än kanske någon annan yrkesgrupp.

Ingen i Sverige tjänar pengar på att skriva böcker. Boktugg.se skriver att det är ett knappt hundratal i landet som kan försörja sig på endast det. Kreativa personer tvingas lägga sin stora kärlek åt sidan för att personen som de knappt vill åka på semester med är mer pålitlig. Allt det där förtränger jag när jag sitter på den bekväma teakstolen och lyssnar på alla samtal. Jag är hänförd och skamsen och fascinerad och sorgsen på en och samma gång.

Pierre Bourdieu pratade om den här klubben redan för 50 år sedan – kulturellt kapital är lika mycket ett kapital som det ekonomiska, och formar oss lika mycket därefter. Bokmässan är underbart, tillgängligt och kommersiellt. Göteborgs Litteraturfestival är motsatsen. Det är för människor med i Klubben. De är så rika att jag aldrig känt mig mer fattig.

Efter ett tag kommer Lina Wolff upp på scen; den som troligtvis innehar mest kulturellt kapital i hela södra Sverige. När hon berättar om sin resa att använda språket som ett verktyg för att ta den plats ingen kommer ge till en, blir jag så mjuk att jag tror mig se mina organ smälta över golvet där folk tappat sina pommes frites. Det är häftigt att få främlingars uppmärksamhet i fler än tio sekunder. Det är creddigt att vara en del i folks bokhyllor. Det är coolt att kunna flera språk, eller förstå varför litteraturen i början av 1900-talet blev som den blev. Ibland glömmer jag bort att kunskap fortfarande är attraktivt. Jag kanske har urholkats som alla andra, även om jag svor på att jag aldrig skulle utveckla en Tiktokhjärna.

Efter Lina Wolffs samtal går jag fram och ber om att ta en bild tillsammans. Hon är liten och så satans vänlig, som om hon hade en hjärna som tänkte på gröt och nystrukna lakan och inte en hjärna som kan formulera de mest groteska men storartade texterna om olika slags lidanden. “Du är fan grym alltså”, får jag fram, när min kompis knäppt bilden på oss med min analoga kamera vars blixt gör en tillfälligt blind men som också har förmågan att göra att man ser cirka tjugo gånger snyggare ut. Jag får inte fram något mer intelligent än så. Jag är, likt Wolff, uppvuxen i en byhåla där tvångströjan växte fram på mina armar redan på lågstadiet, och jag är, likt Wolff, fullt övertygad om att mitt kall i det här livet är att sitta framför en dator och älska med och kräkas på ord tills jag dör. Men där slutar likheterna – hon är med i Klubben, jag är utanför den. Hon har lyft blicken och svävar numera i samma sky som Plath och Benedictsson. Jag kämpar med att ta av mig solglasögonen på spårvagnen.

När jag lämnar Göteborgs Litteraturfestival sent på lördagen får jag trots allt samma känsla som efter man har gått på bio: den där knaprande, mullrande känslan i magen som säger att man aldrig får ge upp. Att en dag, kanske man ser sitt eget liv på den där duken. Då gör jag ett löfte med mig själv: jag kanske är fattig nu, men en dag ska jag ta mig fan bli rik.

Vi tackar Ella för den ohämmade berättelsen om känslorna, upplevelsen och inblicken i årets festival!

Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.