Sjung om studentens...

När den här krönikan släpps tar jag studenten om TRE dagar. Jag har tänkt på den här dagen i många år nu. Tänkt på vad jag ska ha på mig, hur det kommer kännas, innan jag började gymnasiet undrade jag över vilka jag skulle ta studenten med och med vilken skola. Jag såg studentflaken köra runt i Göteborg, alla studenter som sjöng och dansade i sina vita hattar.

Jag såg min syster ta studenten och fick se hur energinivån ändrades från utspringet till mottagningen och såg henne gå hemifrån mot studentfesten. Redan då kände jag att det var ett avslut. Ett avslut på en tid i livet som sträckt sig från ettan i lågstadiet till trean på gymnasiet. Så många dagar som spenderats i skolan. Det har gått från att cykla till skolan med hjälmen på, växa ur den cykeln och få en ny, ta sparkcykeln ibland, börja hänga hjälmen på cykelstyret för att trotsa lite, gå från lågstadiet, till mellanstadiet. Tänk vad stor man kände sig då. Efter varje sommarlov kom klassen tillbaka, några tio centimeter längre, alla solbrända och glada och man kände sig så stor.

När det blev dags att börja högstadiet kändes det lite läskigt, de som gick i nian var stora och de som skolkade var allra läskigast. Då gick det knappt att tänka sig livet på gymnasiet. När jag väl började gymnasiet kändes det som en stor frihet att få lämna högstadiet bakom mig. Få stänga dörren till den delen av livet och få börja en ny del. Jag kände mig så stor, och hade varit på språkresa i London och fått vänner från olika länder. Jag var spänd på att få ta del av allt det roliga som gymnasiet innebär, nya kompisar, fester, stadsliv. Nu när jag står inför studenten känner jag mig inte så stor längre.

Studenten känns som avslutet på barndomen. I skolan har man en trygg plats där man är omhändertagen och man behöver inte ta några stora beslut på egen hand. Allt är ett flöde som man bara hänger med på. Alla i min klass har gått i skolan lika många år, vi har alla gjort liknande skoluppgifter, gått igenom liknande upplevelser. Hittills har jag vuxit upp tillsammans med mina klasskompisar, men efter det här tar alla olika vägar. Jag hoppas att jag kommer få se små delar av mina klasskompisars liv i framtiden, få se på avstånd vad de kommer att göra och få uppleva.

Jag känner mig inte så stor nu, för nu börjar det om på nytt. Nu börjar en del av livet där jag själv styr. Jag väljer själv vad jag ska söka för utbildningar, om jag ska flytta utomlands, vad jag vill spendera mina pengar på. Ingen kommer ta beslut åt mig. Det är bara jag nu. En stor frihet, så stor att jag nästan tappar balansen i den.

Jag kanske är annorlunda från andra i detta, men jag har alltid tyckt om skolan och det har varit min trygga punkt. Med så lite tid kvar börjar jag se på min skola med ett fint skimmer och skulle helst vilja stanna i den här stunden ett tag till. Gymnasiet har varit roligt, jobbigt, lärorikt, stressigt, fyllt med kärlek, ledsamhet, olycklig kärlek och sena kvällar med både plugg och fest. Det känns som att gymnasiet har varit hela livet, den mest betydande delen av livet. Men om några år kanske jag inte kommer ihåg hur det såg ut på min skola, hur det luktade, hur en vanlig dag såg ut, vad vi gjorde om dagarna. Då kommer det ha hänt ännu roligare, konstigare och mer oväntade saker som tar plats i minnet istället.

En stor del av studenten är inte bara själva studentdagen, utan ständigt behöver vi som ska ta studenten tänka efter och svara på frågan “Vad ska du göra sen då?” Jag vet inte svaret. Jag vill inte veta svaret heller. De som har ett jobb, eller har kommit in på en utbildning har kanske svaret på den frågan, men varför ska det läggas så mycket energi på det. Jag tror att det kommer vara otroligt händelserika och oväntade år efter, och spelar det någon stor roll vad jag gör?

Efter studenten har jag ingen aning om vad som kommer hända. Jag har några idéer om vad jag vill göra. Men sanningen är att jag inte kan styra livet helt, jag kanske inte kommer in på den utbildningen jag vill in på, jag kommer kanske aldrig iväg till det landet jag vill till. Men det bästa med det är att det kan hända saker som man aldrig trodde skulle hända. Det är spännande och frustrerande att vi inte kan veta. Det jag vet nu är att jag vill njuta av studentdagen och hinna säga hejdå till skolan innan dagen kommer. För jag vet att den dagen kommer, och som alla säger: Det är då livet börjar!