Skip to main content
18 feb 2019 Tuva Lantz

Utsatt för stress utan verktyg att hantera den

Skolan. Tolv år går de flesta svenskar i skolan. Attityden gentemot skolan hos barn brukar vara att den är jobbig och tråkig. Det de flesta gillar med den är det sociala, utöver det är det en byggnad laddad med förväntningar, stillasittande trots spring i benen och olika sociala grupperingar. Min inställning till skolan har alltid varit positiv. Jag var bra på det, därför har jag också gillat att gå dit. Jag har alltid litat på att jag mår bra av att göra det. Jag har litat på att varje inlämning och varje minut spenderad åt skolan ska vara värt det i slutändan. Tråkigt nog har jag inte längre samma positiva inställning när jag går igenom skolans dörrar. Inne på sista terminen av gymnasiet har jag börjat bli väldigt trött. Jag har inte tagit hänsyn till tröttheten, då berömmen och bedömningarna har blivit ett beroende, som likt alla beroenden blir första prioritet. Såklart gymnasiet är stressigt, såklart en är trött. Det skolan inte har erbjudit är verktygen för att hantera stressen. Jag är rädd för hur jag kommer må efter studenten. Om mina betyg kommer vara så betydelsefulla som jag trodde, om jag tappar bort mig själv när jag inte blir bedömd hela dagarna, om jag kommer kunna hantera stress, eller vara mer stresskänslig än någonsin?

Jag har haft en lektion i min skolgång om studiestrategier, hur en kan planera sin skolgång för att den inte ska bli övermäktig. EN enda lektion. När det vi ägnar oss åt i skolan är att skriva dessa inlämningsuppgifter, hålla talen och skriva proven. På samma sätt som att matlagning kräver planering, och utan det tar det väldigt lång tid och maten hinner svalna. Att ägna tid i skolan åt studiestrategi på lektionstid känns inte som något orimligt. Eller är det kanske något varje elev förväntas ansvara för själv? För det räcker tydligen inte med att ansvara för plugg, extrajobb, sociala krav, framtidsplanering och att balansera mellan att vara barn och vuxen. Det jag själv känner, och många andra, är att stressen med jämna mellanrum tar över. Att deadline efter deadline snor vår fritid och att det aldrig blir paus. Inte ens när det är lov blir det paus. Då är det läxor, och när det är fritt från läxor så skjuter en upp plugget till lovet ändå, för när skoldagen är slut är också motivationen och orken slut.

Jag har hamnat i ett läge där jag lägger mitt egenvärde i betygen, där bekräftelsen i bra bedömningar blivit ett beroende. I skolan går uppgifterna och examinationerna på löpande band. Efter avklarad examination dras en ny igång, antingen i samma kurs eller en annan. Läraren har makten att sätta betyg på mig som påverkar vad jag kan plugga för något sedan, ändå säger de “ni ska inte tänka så mycket på bedömningar och betyg, bara gör ert bästa”. Samtidigt får vi en matris till varje uppgift där det är inringat vilken nivå vi nådde och betygs-narkomanen jublar. De säger varje termin “det kommer vara hög fart i den här kursen, vi vet att ni har massor andra saker att göra. Men den här kursen kommer kräva mycket av er.” Härligt att få höra det i nästan alla kurser en läser! “Jag kan prioritera alla kurser”, tänker jag, utan att ens tänka efter om jag vill det. I de flesta fall prioriterar jag allt, och klarar av det rätt bra. Jag glömmer bara en grej. Mig själv.

Under dessa tre år har vi utsatts för stress, som på vilken arbetsplats och vilken universitetskurs som helst. Gymnasiet ska förbereda oss för arbetslivet och vidare studier. Precis som det ska vara så har gymnasiet introducerat oss för det höga tempot. Det vi inte har fått är verktygen att hantera stressen. Jag är skadad av betygssystemet. Jag blir jätteglad av att få matriser till uppgifter som jag kan kolla på för att veta exakt vad jag behöver ha med i uppgiften och precis hur utvecklat och nyanserat jag behöver formulera mig för att få högsta betyg. Efter gymnasiet kommer jag ha rätt många alternativ. Som tur är så har jag nu lyckats tagga ner ett snäpp, acceptera medelbetyg och vara nöjd över mig själv med det. I efterhand ser jag att min drivkraft för höga betyg ligger mer i min självbild, i ett bekräftelsebehov och en vana, snarare än att det är en framtida utbildning som kommer kräva höga betyg. Jag längtar till att komma bort från att placeras på en skala, att tro att skolan är det absolut viktigaste som finns. Att känna mig kvävd av skolarbete och lägga en stor del av mitt egenvärde i hur jag presterar i skolan.

Jag ÄR inte mina betyg.

Relaterat