Vi måste avsluta kapitel för att påbörja nya

Livet rör sig framåt hela tiden. Utan att vi kan göra något åt det kommer vi åldras och ta oss framåt i livet. Vi går från dagis, till lågstadiet, till mellanstadiet, till högstadiet och sedan till gymnasiet. Vi avslutar ett kapitel för att ta oss till nästa. Avslut kan vara jobbiga i både små former, som när en bok eller tv-serie är slut, men även i stora former, som när ett långt förhållande eller äktenskap tar slut. Det tvingar en att titta framåt, hitta något nytt, lära sig nya saker. Vilket kan vara skrämmande. Något som hände mig när jag under sommaren jobbade två dagar på en festival, var att jag trivdes och hade så kul där, men efter halva tiden var jag mest ledsen. Jag var ledsen för att jag visste att det skulle ta slut. Jag njöt av festivalen, men jag kunde inte släppa tanken på att det skulle ta slut, och klumpen satt där i magen. Kanske gör det ingenting att jag var ledsen? Kanske visar det att jag har mina känslor nära? Eller kan det vara så att det faktiskt förstör en del av upplevelsen?

Festivalen innebar hårt jobb i två dagar, från tidig morgon till timmar efter solnedgången. Det var som en egen bubbla där jag kände mig lycklig. Kollegor som gjorde jobbet roligt, musik som satte stämning på hela helgen, människor som njöt och spred sina lyckokänslor över hela fältet. De känslorna smittade av sig på mig och trots värken i mina fötter och knän, trots sömnbristen som jag överkompenserade med kaffe och trots svetten och stressen, så var livet så bra just där. Men, allt har ett slut. Vilket jag verkar ha svårt att acceptera. Jag vet att allt kommer kännas okej efteråt, men jag får ändå svårt att acceptera att det inte kan hålla i sig längre. Jag vet att allt inte kan vara för evigt, men tanken att något aldrig kommer att ske igen är så definitiv. När jag säger hejdå till kompisar, eller lämnar skolan för sommarlovet, vet jag att jag träffar dem snart igen. Men nu är det snart slutet av sommaren. Sommarjobbet snart är över och att alla som jobbade i sommar inte kommer jobba nästa sommar. Just den känslan som den här sommaren har inneburit, kommer aldrig komma tillbaka. Det känns tråkigt just nu, att det ska ta slut. Vilket jag också tänkte på i början av sommaren, och har tänkt på under sommarens gång.

Jag gillar att låta mina känslor ta plats. Att inte trycka undan dem, utan låta dem finnas där. Oavsett om de är rimliga, om jag inte vet varför de är där eller om de inte passar den situationen jag befinner mig i. Jag tror att det är viktigt att behandla sina känslor och ta hand om dem när de dyker upp, men det gör även att de är svåra att styra. Kan det vara så att tankarna som dyker upp och påminner om att det fantastiska en just nu känner snart ska ta slut, är en del av den dåliga självkänslan många av oss går runt med? Att en inte kan unna sig själv att få uppleva fina och underbara livsupplevelser fullt ut. Vi stoppar oss själva innan vi blir för glada, för att vara lite dumma mot oss själva. Vilket är ett invant beteeende hos många, inom nästan allt i livet. Istället för att sabotera för sig själv på det sättet kanske en bara borde acceptera att allting har ett slut. Allt vi gör kommer ha ett slut, och alla de avsluten kommer bilda minnen. Minnen som samlas ihop till det som tillslut blir vår livshistoria. För tillslut kommer även våra liv och andras liv ta slut. Vid en sådan tid är acceptans såklart inte det enda som krävs. Det kommer göra ont oavsett vad och den sorgen hanterar alla olika. Jag
vill kunna uppleva mitt liv fullt ut, inte strunta i att ge mig in i något för att det kommer ta slut någon gång. Livet är inte för evigt. Därför vill jag inte känna mig nere när jag får uppleva fina saker.

Ett nytt kapitel går inte att påbörja utan att ha avslutat det föregående. Det som ofta händer efter något har avslutats, är att vi hittar vägen till något helt nytt, något vi aldrig trodde kunde hända. Det gör livet till vad det är, och oss till vilka vi är. Nu är sommaren snart slut, och det känns sorgligt. Men jag vill börja ett nytt kapitel och se vad det kan leda till.