Konstverk av Julia Pivén

Finns det utrymme så ta plats. Finns det inte utrymme, så ta plats. Skapa det utrymmet.

Vissa har rollen att stå på frontlinjerna och driva fram viktiga frågor. För att det ska bli någon förändring så gäller det att flytta fram gränsen, inte kompromissa. Den enda anledningen till att kvinnors rättigheter fått någon mark (rösträtt till exempel) är att de där rabiata feministerna inte backat en millimeter. Det är viktigt med människor som vågar sticka ut och vara lite mer extrema jämfört med normen. Det ger utrymme åt andra som vill vara mer neutrala att lägga sig på en medelposition jämfört med de på ytterkanten. Och så sker förändring.

Det är inte min roll att sympatisera med personalens arbetsförhållanden och andra ursäkter till varför de behandlar patienter dåligt. Min roll är att stå på patientens sida, för det är patienten som inte har makt i den situationen.

För mig var det en stor händelse i januari 2019 då jag gjorde ett väldigt speciellt inlägg på sociala medier. Där skrev jag om saker jag blivit utsatt för som tvångsvårdad. Det var mycket få som pratade om sånt här på den tiden. Inlägget blev viralt, över tusen delningar. Det var då meddelandena började flöda in. Om människor, ofta unga kvinnor, som varit med om liknande, om värre, som ingen lyssnade på. Och att de nu, liksom jag, fick veta att de inte var ensamma.

Jag var inte inbjuden att delta på SKR och Socialstyrelsens onlineforum via zoom när pandemin tog fart. Jag letade upp de här evenemangen på hemsidor, skrev upp mig för mailutskick. De här zoom-mötena kunde ha tiotals till hundratals besökare där nästan alla var psykiatripersonal men också beslutsfattare. Meningen var att tillsammans diskutera vården. De allra flesta gångerna, särskilt i början, fanns noll representation av patienter i materialet som presenterades. När det fanns utrymme för inlägg och diskussion för professionen så slog jag igång kamera och mikrofon istället. Om temat var effektivisering av verksamheten eller hur personalmötena kunde förbättras så ändrade jag ämnet till att handla om någonting annat. Jag kunde säga “här pratar ni vardagligt om ert jobb samtidigt som patienter blir utsatta för sexuella övergrepp på sjukhusen, på psykavdelningar”. Det blev alltid en obekväm tystnad. Jag är okej med att det får bli obekvämt. Jag kunde bryta in och säga “Hur kan ni tala om att ert jobb är svårt när patienter blir bältade till döds och har noll makt i tvångsvården? Hur är ert perspektiv relevant? Låt oss ändra diskussionen.”

Många gånger var det som att de ibland gigantiska mötesrummen helt ändrade ton och fokus hamnade på kontrasten mellan vad som var på agendan och verkligheten som jag lyfte.

Jag fick uppmärksamhet till min sak och hamnade i kontakt med en kvinna som var delansvarig för flera av dessa återkommande seminarier. Vi träffades över länk och hon lyssnade, beklagade sig och sen har vi fortsatt haft lite kontakt. Spola fram några år då jag deltar i en referensgrupp på Socialstyrelsen i Stockholm om psykiskt sjukas villkor. Efter mötena var avklarade var det lunch och vi fick några minuter ihop igen. Hon sade till mig att “du har din roll på frontlinjen, jag har min”. Det här fick mig att tänka på hur vi som samhälle fungerar för att bygga saker som är bättre än det som var förut. Vissa är rena murbräckor, som sparkar in dörrar och tar plats där plats inte har givits. Andra är mer som murgrönor, som existerar inom systemet och långsamt bryter ner de skadliga strukturer som finns. Båda behövs. Det är viktigt att komma ihåg att bara för att jag respekterar hennes sympatiska förhållningssätt och långsamma sätt att jobba, så är vi inte samma. Med min bakgrund och mina erfarenheter och förutsättningar så ska jag agera annorlunda, vara mer progressiv och skapa förändring snabbt.

Efter att pandemin började lugna sig så kom mässorna och konferenserna live igång. Jag hörde av mig till British Medical Journal och deras Forum for Patient Safety inför deras mässa här i Göteborg. Jag påtalade att jag representerar patienter och vill delta. Det fick jag. Jag lyckades snacka mig in. När det var dags för mässdagar så var jag där och delade ut en bok som jag skrivit till viktiga människor vid deras montrar. Jag hade samtal med många olika myndigheter med koppling till psykiatrin och representanter från regioner. Det var läskigt. Men jag kom ihåg vad jag själv varit med om och vad jag hört många vittna om till mig. Det var viktigare än min ängslighet, att kämpa för dem.

Allt det här kan du göra. Mitt första engagemang var att jag var volontär på Självmordslinjen som svarare i deras chatt. Det var runt 2016. Efter det har jag arrangerat utställningar om suicidprevention och drivit föreningar med fokus på kreativitet och psykisk ohälsa. Lite mer om att organisera sig och föreningslivet kommer i ett senare avsnitt.

Sedan jag gjorde mitt inlägg på sociala medier och började delta på Zoom-möten så har mycket skett. Socialstyrelsen beordrade att en utredning skulle göras om tvångsvården, uppdraget hamnade hos NSPH - Nationell samverkan för psykisk hälsa, en paraplyorganisation för föreningar inom psykisk ohälsa. I presentationen av denna kom det fram att sexuella övergrepp inom psykiatrin förekommer. Föreningen Opsynliga har länge axlat ansvaret att samla ihop patientberättelser och drivit frågan på ett målinriktat och strukturerat sätt. Under 2024 blev de äntligen uppmärksammade av media. Jag har inte varit aktiv i deras förening utan har kört mitt race på egen hand. Det behövs olika sorters engagemang för att nå mål. Det är en fantastisk känsla att sitta och se TV-inslaget där Opsynliga medverkar och känna “Fan vad bra de pratar om det här svåra ämnet. Jag kunde inte gjort det bättre själv.” Och att i det kunna luta sig tillbaka, ta en paus från den där vreden för en stund och känna att vi gör det här tillsammans.

Med den här texten vill jag säga:
Ta plats. Be inte om ursäkt för det sen. Och till dig som redan är engagerad och brinner för din sak. Det är okej även för en murbräcka att ta pauser.

Julia Pivén