Välkommen till en ny text-serie på vår plattform Avtryck – platsen för dig som vill uttrycka dig om saker som är viktiga för dig. Vi backar din idé och ger dig verktygen för att göra skillnad genom din konst.

I den här serien i tre delar får vi en personlig inblick i dagens USA från en av våra medlemmar. Skribenten, en ung filmstudent, delar med sig av sina reflektioner kring demokratins utmaningar och livet som HBTQUi-person i ett alltmer polariserat land.

Skribenten har själv valt att formulera varför texten publiceras anonymt:

"Jag är en svensk filmskapare som bor i USA. För flera år sedan emigrerade jag till Kalifornien för att studera film och har sedan dess arbetat inom den amerikanska filmindustrin under vad som känns som den mest demokratiskt sköra perioden i modern amerikansk historia. Av dessa skäl har jag valt att förbli anonym."

Det här är andra delen i serien.
Läs del 1 här

Den 10:e oktober 2025

Konstnärer i hela den amerikanska underhållningsindustrin känner av vreden från extremhögern. Motreaktionen mot ”wokeism”. Hatet – och rädslan – för cancel-kulturen. Numera är Hollywood en oerhört politisk stad där människors inkomst och status är helt kopplade till deras rykten och politiska åsikter, vilket kan vara en bra sak men det innerbär också att en stor del av branschen "låtsas" bry sig om minoriteter för att det helt enkelt ser "bättre ut" på utsidan medan den empati de visar offentligt senare visar sig vara ganska ihålig. Denna typ av kultur är uppenbar på min filmskola, ett toppuniversitet där ens värde inte ofta bedöms utifrån ens karaktär, utan snarare utifrån hur prestigefyllda ens meriter är – oavsett hur genuina ens solidaritet egentligen är. Jag har läst många manus skrivna av män vars sexistiska porträtteringar av kvinnliga karaktärer är ett symptom av detta fenomen. 

När dessa politiska debatter förs in i klassrummet händer något väldigt intressant – antingen lär sig människor att lägga sitt ego åt sidan för att fördjupa sin kunskap och empati för olika minoriteters livsupplevelser samt hur dessa tolkas av filmindustrin, eller så fejkar de sin respekt offentligt medan de underminerar varandras kreativa inflytande bakom kameran. En sak jag har lärt mig av min regissör är hur brutal branschen kan vara mot kvinnor – särskilt kvinnor med minoritetsbakgrund.

En del av en regissörs arbete är att bildsätta scenerna från manuset tillsammans med filmfotografen och en storyboard-artist för att avgöra vilka kameravinklar och rörelser som behövs för att förstärka de dramatiska undertonerna i varje "story beat". Det är ett av de områden där regissörer sätter sin personliga prägel på berättelsen. Det är där vi som publik känner av deras ”röst”. Men i Hollywood är det också där kvinnliga regissörer ofta berövas sin röst. Många kvinnor har delat med sig av historier där andra i teamet – oftast män – tar över denna kreativa process för att begränsa deras konstnärliga inflytande, antingen medvetet eller omedvetet i tron att kvinnor inte är kapabla till en sådan uppgift. På ytan märker vi det inte – kvinnans namn står som regissör i eftertexterna, så varför skulle någon ifrågasätta deras inflytande över berättelsen?

Liknande klagomål har kommit från manusförfattare på vår skola. Inte bara skrivs deras ord om av andra, deras inflytande undermineras också, och sättet som manus ibland porträtterar olika grupper på har varit chockerande. Manliga manusförfattare – även om det absolut inte gäller alla – har visat en tendens att skriva översexualiserade kvinnliga karaktärer begränsade till rollen som "love interests". Dessa karaktärer saknar ofta emotionell komplexitet och beskrivs endast som ”redneck sexy”, utan någon större tanke kring deras psykologiska djup. Allt detta väcker frågan – vem har rätt att skriva vad? Och vem får regissera det? Filma det? Producera det? Klippa det? Och varför?

Det här är heta debatter i våra klassrum. Och de är oerhört viktiga.

För att kunna berätta en enkel historia väl, och på ett sätt som verkligen berör, måste den vara autentisk. Och autenticitet kommer från ärlighet. Och ärlighet om en känslomässig resa kommer ofta från en levd erfarenhet. Det är därför nästan omöjligt att separera konst från politik, särskilt på en så mångfacetterad plats som Los Angeles. Men måste vi verkligen separera konst och politik? Är de inte sammanflätade av en anledning? Lär vi oss inte mer om världen – och oss själva – om vi faktiskt lyssnar på varandra, låter människor tala till punkt och utmanar oss själva att se bortom våra egna antaganden?

Det tycker inte Trump. Hans många försök att ta bort mångfaldsprogram har skapat en enorm reaktion på vårt universitet, där en stor andel av studenterna fortfarande är vita amerikaner men som utöver det består av minoriteter och studenter från hela världen. Utan "DEI" skulle många av mina vänner inte kunna få jobb inom filmindustrin efter examen eller klättra upp i mer välbetalda roller. Många så kallade "writers rooms" på TV-serier leds fortfarande av vita manliga manusförfattare, där minoritetförfattare och kvinnor redan tvingas att yttra sig genom sina manliga kollegor som framför deras synpunkter åt dem så att de kan övervägas, enligt en kvinnlig manusförfattare från en animerad TV-serie jag pratade med ett par år sedan. Skulle mångfaldsprogram tas bort skulle det finnas ännu mindre minoriteter i dessa roller.

En sak min utbildning som internationell filmskapare har lärt mig är skönheten i att ha fel. Att lägga egot åt sidan. Att inspireras av människor som tänker annorlunda för att deras livserfarenheter har varit annorlunda från mina egna. Att studera film under en av de mest politiserade decennierna i modern amerikansk historia kommer med sina utmaningar, men jag är ändå oerhört tacksam över att vara omgiven av konstnärer från hela världen som utmanar mig att tänka bortom den box jag växte upp i. Det är en av de mest hälsosamma lärdomar jag någonsin har haft.

Avtryck