Välkommen till en ny text-serie på vår plattform Avtryck – platsen för dig som vill uttrycka dig om saker som är viktiga för dig. Vi backar din idé och ger dig verktygen för att göra skillnad genom din konst.

I den här serien i tre delar får vi en personlig inblick i dagens USA från en av våra medlemmar. Skribenten, en ung filmstudent, delar med sig av sina reflektioner kring demokratins utmaningar och livet som HBTQi-person i ett alltmer polariserat land.

Skribenten har själv valt att formulera varför texten publiceras anonymt:

"Jag är en svensk filmskapare som bor i USA. För flera år sedan emigrerade jag till Kalifornien för att studera film och har sedan dess arbetat inom den amerikanska filmindustrin under vad som känns som den mest demokratiskt sköra perioden i modern amerikansk historia. Av dessa skäl har jag valt att förbli anonym."

Det här är andra delen i serien.
Läs del 1 här
Läs del 2 här

Den 17:e oktober 2025

Som homosexuell kvinna står HBTQ+-communityn i Los Angeles mig nära. Queerpersoner från hela USA och världen samlas här, ofta efter att ha flytt från homo- och transfobi där de kommer ifrån. Vårt queera centrum, West Hollywood, är en sorts fristad. Där ligger bland annat The LA LGBT Center, en ideell organisation som stöttar queerpersoner med psykoterapi, stödgrupper, behandlingar för HIV/AIDS, juridisk rådgivning och hormonbehandlingar för transpersoner. Här är människor öppna med sin könsidentitet och sexuella läggning, och majoriteten av människorna jag träffar på omfamnar detta med stor passion.

Under Biden-administrationen var rädslan för att våra rättigheter skulle tas ifrån oss inte lika stark som den är idag. Men nu när Trump är tillbaka och "Project 2025" håller på att rullas ut, är de flesta av oss på helspänn. Missförstå mig inte – vi är fortfarande väldigt öppna och kanske till och med mer högljudda än någonsin, men det finns en osagd, kvarhängande spänning som följer en överallt. Tidigare i år arbetade jag med en filmproducent som, efter att ha deltagit i American Film Market – ett årligt försäljningsevent – berättade att studior och produktionsbolag är rädda för att ta sig an projekt som anses vara för mångfaldsorienterade; med andra ord, “anti-Trump”, och istället prioriterar projekt som inte är lika “farliga”. Folk vet helt enkelt inte vart branschen är på väg eller hur mycket motreaktioner vi ska förvänta oss från högern. Detta påverkar självklart också HBTQ+-personer, då branschen på många sätt anser att manus som sätter det traditionellt vita manliga perspektivet i centrum är mer “säkra” att investera i.

Men detta är bara ett av sätten vår gemenskap känner av konsekvenserna av den nuvarande administrationen. Bara förra månaden meddelade Trump-administrationen att de från och med 2026 kommer att ta bort könsbekräftande vård från de hälsotjänster som täcks av Federal Employees Health Benefits (FEHB) Program.

Desperado LGBTQ+ Film Festival, ett årligt evenemang som hålls av Paradise Valley Community College i Arizona, ställde nyligen in sitt 17:e arrangemang på grund av Trumps exekutiva order som kräver att högskolor stoppar mångfaldsinitiativ, annars riskerar de att förlora federal finansiering. Transkvinnor har förbjudits att tävla i kvinnliga OS-sporter av U.S. Olympic and Paralympic Committee, med hänvisning till en “skyldighet att följa federala krav” enligt ännu en exekutiv order från Trump.

Utöver detta meddelade The LA LGBT Center nyligen i ett nödlarm via mejl att den federala regeringen tillåter Immigration and Customs Enforcement (ICE) att få tillgång till personuppgifter om nästan 79 miljoner Medicaid-patienter (också kallat Medi-Cal i Carlifornien) för att stödja immigrationskontroller – uppgifter som enligt deras mejl inkluderar namn, adresser, födelsedatum, etnisk bakgrund samt personnummer för personer inskrivna i sina delstaters Medicaid-program. Många patienter vid The LA LGBT Center använder försäkringen för att få tillgång till vård, vilket gör queerpersoner med invandrarbakgrund särskilt sårbara för ICE:s övervakning.

Och det som kanske är allra mest skrämmande är att den högerdominerade Högsta domstolen vill ta bort den nationella rätten till samkönade äktenskap och istället låta varje delstat avgöra om de vill införa ett förbud eller inte. Några av mina gifta HBTQ-vänner har berättat om alla hinder de behövde ta sig igenom för att bli juridiskt erkända som gifta innan det blev en rättighet i hela landet. En av dem, som växte upp i Kentucky, var tvungen att resa till en annan delstat där samkönade äktenskap hade blivit lagliga – bara för att ändå tvingas övertyga en homofob representant på stadshuset om att erkänna deras äktenskap som giltigt.

Att tvinga HBTQ+-communityn att återvända till den här typen av behandling, om Högsta domstolen river upp rätten till samkönade äktenskap på samma sätt som de rev upp Roe v. Wade, skulle vara förödande. Särskilt eftersom ett juridiskt erkänt äktenskap kan ge tillgång till sjukförsäkring – och därmed sjukvård – något som är livsviktigt i ett land där medicinska kostnader kan leda till enorma skulder.

Den förändring som HBTQ+-personer just nu går igenom känns av. Men den för oss också närmare varandra. Och åtminstone här i Los Angeles uttrycks vreden mot Trump väldigt öppet. Och visst kan det vara så att de rättigheter som nu försvinner kan ta flera år att återta, men det betyder inte att det är omöjligt – eller att det inte finns tillräckligt många aktivister här ute som är villiga att leda kampen.

Avtryck