Dokumentären som vänder på stereotyper
Edvin Eriksson fick 2022 K-pengar för att skapa långfilmsdokumentären “Hej alla manbabes”. Filmen följer Kim Vehmanen, en 44-årig göteborgare med cerebral pares, troende kristen och homosexuell, i hans liv och strävan efter kärlek.
Efter flera år av inspelningar och otaliga timmar av material, är Edvin nu redo att visa sin färdiga film för världen. Med visning på Bio Roy den 29:e maj, delar Edvin med sig av sin resa som filmskapare, utmaningarna med att finansiera en långfilm på låg budget, och de lärdomar han fått längs vägen. Vi hörde av oss till Edvin för att höra mer om hans unika dokumentär och vad publiken kan förvänta sig på visningen.
Hej Edvin. Skulle du vilja berätta om filmen och din process?
Jag har jobbat som personlig assistent åt Kim (huvudpersonen i filmen) i sju år. Kim är född med CP, troende kristen, uppvuxen i Angered och homosexuell. Ett av hans största livsmål är att finna en partner att dela sitt liv med. Efter att jag jobbar hos honom i runt två år sa plötsligt Kim till mig en dag, ”vill inte du göra en film om mig?” Han hade hört att jag sysslade med film på fritiden. Efter att jag blev tillfrågad filmade jag ofta när vi sågs och till slut hade vi filmat i fyra år tillsammans. Jag bestämde mig för att klippa ihop materialet och det blev ”Hej alla man-babes”.
Berätta om varför det kändes viktigt för dig att berätta den här historien?
Jag tycker att det är en viktig historia. Hur fungerar dejtingliv när man inte kan gå? För många är det någonting dem aldrig funderat över. Framförallt är det en väldigt rolig film. Själv hade jag inte tyckt att det vore så kul att se på om det bara vore en samhällsskildring av ett problem, som ändå bara berör den utsatta gruppen. Det som gör att filmen blir mycket mer än så är Kims öppenhet, djup och hans fantastiska humor. Det är inte så vanligt att se handikappade som skämtar så fritt och grovt som Kim gör. Bara genom att vara sig själv vänder upp och ner på de flesta stereotyper. Några av mina första testvisningar av filmen satt publiken som på nålar under de första tio minuterna. De var osäkra på om det var okej att skratta. ”Är det lyteskomik?” tänkte de osäkert och skruvade på sig. Men snart lär man känna Kim och förstår att varje skratt han lockar fram är helt och hållet medvetet. Han bjuder på sig själv på det sättet.
Att göra dokumentär är ju ofta att ha en idé om något eller se något intressant i samhället och sedan följa detta med en kamera. Blev filmen så som du tänkt att den skulle bli när du startade?
En film blir aldrig och är aldrig menad att bli så som man tänkt när man startar processen. Man måste vara beredd att ständigt tänka om och anpassa sig. Speciellt med dokumentärfilm. Som tur för mig hade jag ingen aning alls om vad detta skulle bli när jag började filma. Livet händer - jag fanns där med min kamera - och det blir till film!
Filmen har ju fått ett litet K-pengastöd, men för att göra långfilm så krävs ju ganska mycket pengar. Hur har du fått ihop till ditt projekt rent ekonomiskt?
Jag fick stöd av Filmcloud, Kulturungdom och sedan 25 000 kr av Doc out west. I ”riktiga” ekonomiska filmmått mätt är den fortfarande brutalt lågbudget, men budgeten jag hade hjälpte mig att kunna anställa en klippare och en ljudläggare (Robin Bukhamseen och Erik Nordgren). Den största delen av pengarna gick dock åt till att köpa loss en låt som används i filmen. Copyright suger.
Hur gör man om man vill komma och se din film den 29:e maj?
Man kan komma till Bio Roy och köpa biljett på plats eller gå in på deras hemsida och köpa en biljett! Pass på i god tid så att det finns platser kvar!
Har du något tips för unga filmskapare som vill skapa långfilm med små medel?
Undvik musik som redan finns. Känn mycket folk som vill ställa upp gratis. Var beredd på att göra i princip allt själv.
Ge oss tre filmer som inspirerat dig och som du tycker att alla borde se?
American honey - Andrea Arnold
Goodbye CP - Kazuo Hara
Funeral parade of roses - Toshio Matsumoto
