Abstrakta berättelser när dans och bild möts på den bohusländska landsbygden
Den andra april 2022 arrangerade elever på Scenstudion i Gerlesborg en tvärkonstnärlig workshop i dans och bild tillsammans med KulturUngdom. Netanel Seris var en av arrangörerna, som här delar med sig av en reflektion kring dagen.
Tvärkonstnärlig workshop på den bohusländska landsbygden
av Netanel Seri
Kvällen innan workshopen. Det är kallt i den stora stensalen på Konstnärernas Kollektivverkstad Bohuslän. Mina klasskamrater från Scenkonstkursen på Grebbestads folkhögskola bär med dagens sista kraft ut stafflierna längs dansmattorna som samtidigt tejpas ihop med en exakt precision. Jag pratar med Helena Boström, bildkonstnär, och Stina Nilsson, dansare, om underhållande minnen från tidigare projekt innan vi beger oss in i ett mer professionellt samtal. Dessa två konstnärer från Studio Silk är workshopledarna som vill påvisa det roliga och viktiga med scenisk improvisation, i detta fall en improvisation mellan dansare och bildkonstnärer. Dansaren utgår lika mycket ifrån bildkonstnärens penseldrag som bildkonstnären fångar upp kroppens rytmik.
Det är morgon och workshopen börjar strax. Jag dammsuger mattorna i ett dominoliknande mönster. Deltagarna droppar in på plats. Jag leder uppvärmningen tillsammans med en klasskamrat och observerar mina ringrostiga beskrivningar av övningar. Men snart kommer flytet när jag börjar lägga märke till deltagarnas impulser och viljor. Alla är med. Vana som ovana kroppar.
Efter en stund kommer Helena och Stina med varsin kopp te i handen och diskuterar igenom dagens upplägg. Det finns en iver i mig, dock märker jag att kroppen fortfarande är lite stel. En stelhet i grad med kontorsnisse eller betonggris.
Bildkonstnärerna står vid sidan av dansmattorna med stafflier vända mot dansarna så att de kan ta del av vad som händer på den vita duken. Vi gör olika improvisatoriska övningar med öppna spelregler. Ibland är det en grupp dansare med en grupp bildkonstnärer och ibland en bildkonstnär med en dansare parvis. Båda konstellationer kom med olika lättheter och svårigheter. När man var i par var det lätt att ta in vad den andra gjorde, dock fastnade man snabbt i att den ena målade av den andre och det var svårt att bryta mönstret. Bildkonstnären stod inför olika val. Hen kunde exempelvis avbilda rörelsen eller dra rytmiska, dansanta penseldrag i abstrakt form. Hanterandet av tid blev en stor faktor. Avbildningen skedde alltid i dåtid och krävde långsammare rörelse eller bra minne medan det abstrakta sättet skapade en mer obehindrad dialog med dansaren. Dock blev det svårare i det abstrakta att få en tydlig helhetsbild på duken. Oavsett svårigheten var båda sätten spännande.
När vi var i större grupper blev det allt mer aktuellt med fokuspunkter, form och medvetna handlingar. Allt som uppstod i rummet ingick, som ljudet av pensels skakning i vattenglaset eller de omedvetna rörelser med fötterna vid stafflierna. När det dök upp ljud och rörelse som engångsföreteelse var det svårare att förhålla sig till den sceniska helhetsbilden. Det blev för mycket intryck att ta vara på. Det fanns även en problematik med att bildkonstnärerna och dansarna var på ett viss avstånd från varandra. Svårare att skapa kontakt mellan dem. Det skedde ibland omedvetet att dansarna fick ett musikaliskt flöde med varandra medan bildkonstnärerna kunde glömmas av i stunden. Dansarna fick verkligen stretcha på sitt sceniska medvetande för att få in alla i rummet. Där det fungerade som bäst var när man upprepade ljud och rörelser eller valde det stilla uttrycket. Rummet smalnade av och det blev enklare att ta in hela salen. Abstrakta berättelser skapades indirekt. Lusten höjdes.
Efteråt fick alla reflektera och bildkonstnärerna delade med sig av vad som hade skapas på duken. Färger, rörelser och kroppar i en vacker harmoni eller en medryckande kakafoni. Slutligen tycker jag som deltagare och arrangör att det blev ett fint samarbete, inte enbart under workshopen utan också mellan oss som arrangerade. Vi tog in varandras styrkor och svagheter och kompletterade varandra.
På ett längre perspektiv är det fint att se en landsbygd fylld av kultur och liv. Vi som arrangerade workshopen går på Scenkonstkursen på Grebbestad folkhögskola via Scenstudion Gerlesborg.
Stort tack till Helena Boström och Stina Nilsson från Studio Silk och vår sponsor samt medarrangör KulturUngdom.
