En rapport från Scenkonstbiennalen
Vivi Lindberg, skådespelarstudent på Högskolan för scen och musik i Göteborg, åkte med KulturUngdom till Scenkonstbiennalen. Ta del av hennes reflektion kring mönster inom scenkonsten idag och fem föreställningar som verkligen gjorde intryck.
Jag besökte Västerås för att ta del av Scenkonstbiennalen, främst för att se och marinera mig i teater och dans. Men även för att inspireras och bli lite klokare och förstå vad scenkonst egentligen är i Sverige idag. Vad håller folk på med för något liksom? Vad finns det för trender just nu? Och på vilket sätt representerar de utvalda föreställningarna vår konstnärliga samtid? Finns det en röd tråd? Det här var frågeställningar jag åkte iväg med.
Här följer en liten rapport av de föreställningar som var med som gjorde störst intryck på mig.
Ambulans - Lumor och Dramaten
Till att börja med måste jag säga att Paula Stenström-Öhman är en dramatiker som förtjänar att följas under lupp och största noggrannhet. Efter att ha sett Ambulans vill jag läsa allt hon skriver och se allt hon gör. Det här manuset är otroligt på så många sätt. Texterna är så välskrivna och ger skådespelarna så fantastiska möjligheter. Hennes språköra och uppfattning kring hur människor pratar är häpnadsväckande och hon får det att svänga och gunga så fint. Norén kan slänga sig i väggen.
Som skådespelarstudent sitter jag med vidöppen mun och tittar på skådespelarna. Totalt hänförd. Försöker förstå vad det är de gör. De är så skickliga, så starka spelare alla fyra som får det att lira snudd på absurt bra mellan varandra. De kastar sig mellan karaktärer och åldrar och uttryck och gör det med en sån precision och exakthet. De har min fulla uppmärksamhet i nästan två och en halv timme. Efteråt är jag golvad av deras insatser och frågan om jag någonsin kommer kunna spela så bra som det jag precis såg är för skrämmande att ens tänka på.
I KORTHET: Till alla er som inte sett den här föreställningen, jag deltar i er sorg och finns i chatten. Kram.
HETT TIPS: Håll koll på Lumor! Håll koll på Paula Stenström Öhman!
The world is full of married men - Malmö Stadsteater och Malmö Dockteater
Alla som har haft barbies har ju lekt knull med dem och Erik Holmström, Sveriges okrönte konung av yttre form, hade en idé om barbieknull. Så med borrade hål, snidade snoppar i skala 1:12 och påklistrat hår får dockorna äntligen kön. Och det kombineras med Jackie Collins softporn från sextiotalet. Resultatet blir skrattfest.
Detaljrikedomen är det som får den här konceptet att gå hem hos mig. Hur Barbie har blivit modifierad och och kan öppna sin mun för att prata och suga kuk och hur hon har fått bröstvårtor samtidigt som Ken har fått tunga och råstånd. Dockorna har ögon som väljer vad de tittar på och ser. Det finns mängder av scenografier i form av dockskåp modell större som dockorna rör sig mellan. Som publik får jag välja om jag vill se närbilden realtidsfilmad på en skärm eller om jag vill se skådespelarna som håller spelet och dockorna igång live på scenen.
Det är inte själva berättelsen om otrohet och trasiga äktenskap som är det som är spännande i den här föreställningen. Det är bildspråket. Att se den här världen och de otroligt grafiska knullen.
I KORTHET: Väl iscensatt kan en erotisk roman från 1968 bli scenkonst out of this world
HETT TIPS: Är man intresserad av form så ska man ha koll på Erik Holmström!
MOLN - Kompani Giraff
Karin Boyes dikter, Jonathan Johansons musik och så smooth akrobatik att den nästan är inne och snuddar på dansen. Den här föreställningen är som en lång varm kram och är mera comfort food än nya spaceade smaker. Och det älskar jag. På något sätt känns det som att jag är ett litet barn i en trygg famn. Jag får tid att slappna av och bara vara i det som händer på scenen. De trollbinder mig med sina rörelser och ljussättningen och scenografin får mig att tänka på barnsagor och drömmar. Det är som att hela föreställningen doftar vanilj och kardemumma och är mjuk och snäll för själen.
Det jag uppskattar med icke textburen scenkonst som de tar fasta på i MOLN är hur de jobbar med stämningar. Hur de liksom målar med en större pensel och simmigare färg än klassisk talteater. Som publik känner jag mig fri, jag kan liksom inte tolka rätt eller fel eller förstå eller missförstå. Upplevelsen förblir bara min och det är mera abstrakt och talar till något annat än mitt intellekt. Och det är väl ändå det smartaste av allt.
I KORTHET: Skit i handlingar och intellekt, magisk estetik och stämning är mer än så.
HETT TIPS: Generellt behöver vi mera cirkus i våra liv, leta upp den.
Stolthet och fördom - Turteatern
Ibland kan jag undra var den stora samtida konsten riktigt gömmer sig. Vem ska se till att scenkonst kan vara avantgarde idag? Är det en post någon ansvarar för ens? Har vi som både publik och upphovspersoner glömt av att den får utveckla sig och växa och bli något nytt? Tack och lov för att Turteatern och Amanda Apetrea och Lisen Rosell och resten av teamet bakom den här föreställningen finns. Ja tack mera, säger jag efter att ha sett den här pärlan.
1800-tals systrarna är uttråkade och spårar sakta men säkert ur. Jag tänker på att vara isolerad från resten av världen, jag tänker på att vara inlåst i sin kvinnoroll, jag tänker på att vara måttligt hjärntvättad, jag tänker på vuxna som leker och äcklas och undrar varför jag gör det. Scenografin sträckte sig in i salongen och gjorde så att åskådarna valde vad det var de ville kolla på just då. Halvvägs in bjuds vi på fika.
Konceptuellt är det här den föreställningen som slår oss som publik allra hårdast i huvudet. Jag har aldrig sett en föreställning som den här. Jag älskade att vara publik. Jag får inte bara se en fin pjäs. Jag ser också hur en konstform utvecklas och breddas. Den växer, det händer något och det påverkar mig. Jag är med om något som händer i ett större teaterrum som sträcker sig utanför salongen och biennalen och Västerås och det, mina vänner, det är är häftigt.
I KORTHET: OBS OBS VIKTIGT MEDDELANDE STOR SAMTIDA KONST
HETT TIPS: Ta er till Stockholm, ta er till TUR och se det som händer nu som blir historia sen.
The Garden -Nichole Canuso Company
Platsspecifikt och interaktivt och skapat för ett exakt antal deltagare åt gången. Det är ord som gör att jag som publik blir lite skraj. Vad kommer jag behöva göra? Jag blir rädd för att göra bort mig, för att inte förstå och kanske, det värsta som kan hända, göra fel och sabba.
Det jag helt enkelt vet om är att det här en föreställning var det finns en förväntan på mig som publik. Jag kommer fylla en funktion i deras helhet.
Så jag dyker upp med lite rädslor och nervositet för att genast bli omhändertagen. Jag får hörlurar som inför en audiowalk och alla är tydliga med vad det är som händer till näst. Till att börja med för jag möta en blick i det som känns som jättelänge, och där händer det något. Jag blir trygg och överlämnar mig själv i deras händer. Och det är ju då den interaktiva konsten blir det där otroliga. De leder mig med en självsäkerhet och jag kan släppa allt och bara var i det som händer. Och det är vackert. Det är dansare i olika åldrar som ser olika ut och har olika uttryck. Kostymen gör skapar en fin helhet och bildspråket är enhetligt. Ibland är jag ensam med dansare och det blir en intim känsla, som om de ser hela vägen igenom mig på ett väldigt snällt sätt. Och plötsligt tar det slut. Och då blev jag faktiskt lite ledsen för jag kände mig inte klar utan ville ha mer.
10 av 10 toasters och ett brustet hjärta.
I KORTHET: Alla som vill göra något interaktivt, se och lär. Det här gänget var kungar på det.
HETT TIPS: Våga gå på interaktivt! För det mesta vill folk faktiskt väl och det blir något fint.
Ett mönster jag tycker mig se generellt är att koncept och form är det som får styra ganska långt och stå i fokus. Estetik och visuella intryck väger tungt. Det får det gå före berättelsen och det utmanar skådespeleriet mer än dansen.
Ett annat mönster är att samtliga föreställningar har varit väldigt specifika och tydliga i sitt sätt. Det blir så uppenbart att det är av viktigt att ha ett samförstånd i teamet och att alla delmoment stöttar en gemensam helhet. Det syns och märks att scenografi, kostym, ljus, ljud och det som händer på scenen sker tillsammans med varandra och det har gjorts val så de gynnar varandra.
I det själva sceniska utförandet har jag också sett och förundrats över aktörernas precision och samspel. Det är kanske det som gör att vi läser in skådespelare, dansare eller cirkusartister som bra och något extra. Det är i alla fall något som skattas högre än andra saker just nu.
Tack och lov är det biennal nästa år igen. Då ses vi i Stockholm och lär oss lite till!
Vivi Lindberg
Fotograf: Jonas Kündig
Omslagsbild: Sören Vilks från föreställningen Ambulans på Lumor och Dramaten
