Resereportage: Jacha Tata Danzanti, den stora dansaren
Yaku Ticona beviljades resestöd från KulturUngdom för en studieresa till La Paz i Bolivia där han ville gräva djupare i sitt stora intresse för traditionell boliviansk dans. Yaku, som själv dansar med kulturföreningen CC Libertad (baserad i Hammarkullen), kommer nu kunna dela vidare de kunskaper han samlat på sig, både med sin förening och med andra unga som vill stärka sin identitet och få en ännu större förståelse för traditionen. Läs om Yakus resa här!
Jacha Tata Danzanti. Första gången jag hörde talas om dansen var för några år sedan när min moster skickade en t-shirt från Bolivia till mig. En t-shirt vars motiv var en stor grönaktig mask, utsmyckad med speglar, serpentiner, fjädrar och bisarrt stora ansiktsdrag. Den påminde om annat jag sett under min uppväxt, men skilde sig åt eftersom jag inte kunde sätta fingret på från vilken dans den kom ifrån. Jag som alltid varit intresserad av mitt andra hemlands traditioner och danser förvånades över att jag inte kände till masken. När jag frågade min mamma vad det var, svarade hon att det var masken från en dans kallad “Jacha Tata Danzanti”.
Nu i efterhand är det inte konstigt att jag inte kände igen masken, då den tyvärr glömts bort av många, och ofta blandas ihop med annat. När jag nu under senaste jullovet fick möjligheten att återigen besöka Bolivia tog jag chansen att lära mig mer om dansen och vad den faktiskt innebär.
Det första jag gjorde i min jakt på fakta var att besöka landets främsta folklore- och etnografiska museum, “MUSEF”. Museet ligger i ett av de gamla koloniala husen i centrala La Paz. I museet finns allt ifrån gamla textilier till keramikföremål och kläder. En sektion är dock enbart specialiserad på masker. För att förstå varför så mycket fokus ligger på maskerna behöver vi gå in på den andinska folktron. I Anderna används masker för att ge ett ansikte till de heliga andarna man inte kan se själv.
När jag kommer in i det svartmålade rummet möts jag av ett tjugotal masker, allt från små masker liknande olika djur till stora djävulsmasker. Det är dock de två upphängda maskerna längst in som fångar min uppmärksamhet. Jag känner en känsla av eufori nu när jag äntligen får se dem på riktigt. Maskerna tillhörande dansen Jacha Tata Danzanti. De är lika stora och mäktiga som jag sett på bilder. Ögonen är stora och det känns nästan som om de stirrar på mig. Under maskerna hänger den tillhörande jackan och kjolen. Att få se maskerna och dräkterna med mina egna ögon var väldigt givande och gav mig ny inspiration med att fortsätta med mitt arbete.
Dansen sägs förr i tiden ha dansats tre dagar i sträck, tills personen – alltid en man – som hade på sig masken dog. Jag förstår att det låter bisarrt, och för vissa läsare kan det vara chockerande. Dock ber jag om förståelse och respekt för andra kulturer, och att försöka ha en öppenhet inför de gamla riter som människor så länge har utfört. För att förtydliga det hela måste man förstå att dansen egentligen är mer av en ritual. En offerritual bland ursprungsbefolkningen Aymara och som är till för att få bättre skördar och harmoni i livet. Att offra människor till andar och/eller gudar är något man gjort i alla tider, runt om i världen. Även i Sverige.
Efter museibesöket funderade jag på mitt nästa steg. Jag frågade därför min släkting Jessica som jobbar som antropolog, och har många kontakter inom den kulturella världen i La Paz, om hjälp. Hon berättade då om en ung man hon var bekant med, som arbetade just med Jacha Tata Danzanti, och med att sprida vidare information och kunskap till den yngre generationen. Joshmin Calla Viscarra. Genom min moster tog jag kontakt med honom och bad om en intervju. Eftersom ett av Joshmins mål var att sprida vidare information om dansen, så tackade han hjärtligt ja. Några dagar senare var vi på väg hem till Joshmin och hans pappa Freddy, som också arbetar med dansen, och annat inom den kulturella sektorn.
Joshmin möter upp oss strax utanför hans lägenhet, och välkomnar oss varmt in. Det första som slår mig är den stora masken som sitter strax innanför ytterdörren på en byrå, med offergåvor runtomkring. I munnen på masken sitter 2-3 cigaretter. Sprit, kokablad och serpentiner finns runt omkring, detta som gåvor till anden Jacha Tata Danzanti som man alltså menar besitter masken.
Vi kliver igenom lägenheten och sätter oss i soffan. Joshmin serverar läsk och kakor. Han drar fingrarna genom det mörka håret och sätter sig mittemot oss. Det är varmt i rummet, och utanför hör man blåsorkestrar spela. Mitt i övningarna för årets upplaga av La Paz alldeles egna stadsfestival “Gran Poder”. Joshmins pappa Freddy eller “Afro” som han brukar kallas på grund av sitt krulliga hår är väldigt pratglad och berättar om sin uppväxt, och om sin kulturförening. Det är intressant att höra om hur han levt sitt liv. Alltid kantat av landets rika kultur och traditioner. Efter en dryg timme tar Joshmin över, och vi börjar med intervjun.
Joshmin börjar med att kort berätta om dansen. Dansen har inte en tydlig ursprungsplats och verkar ha funnits över hela den Bolivianska delen av den andinska högplatån. Den dansas inte som hobby eller fritidsaktivitet, utan något som har ett djup och en mening. Och som jag nämnde som en offerritual. Vad man bad om och offrade till skilde sig beroende på vilken plats man dansade. Exempelvis sägs det att de som dansade nära Titicaca-sjön bad om mer fisk.
Joshmin berättar också mer om den fascinerande masken. Den är över en meter lång och bred och kan väga upp till 40 kilo. Med sina speglar, färgglada utsmyckningar och stora ögon är de det de flesta tänker på när de hör orden Jacha Tata Danzanti. Ofta är den dekorerad med djur som ödlor, paddor och ormar, djur som är typiska inom Aymarafolkets mytologi. Han berättar även att utsmyckningen varierar beroende på vilken region masken kommer från. Bolivia är ett land med många olika klimat, allt från kalla bergsslätter till tropisk djungel.
När jag frågar om människor fortfarande dansar till döds, funderar Joshmin ett tag innan han svarar.
“Det är inget jag och min pappa har kommit fram till, det är möjligt att de gjorde det förut men idag finns det inga konkreta bevis på att det fortfarande händer.”
Menar du att det inte ens är säkert att de har dansats till döds?
”Alla var säkra på det förut, men på senare tid har man mer och mer studerat möjligheten att de kanske aldrig var tal om att faktiskt dö, utan kanske bara något abstrakt. Det är dock bara spekulationer.”
Tidigare nämnde Freddy dock byn Achacachi. Byn är mytomspunnen och sägs vara farlig att besöka.
“I Achacachi vet vi inte mer än att de dansar dansen där. På grund av riskerna har vi inte besökt byn, och vem vet hur det går till där.”
De understryker dock att det bara är spekulationer, och att de som sagt inte har några bevis på att man faktiskt skulle dansa till döden i Achacachi.
När vi närmar oss slutet av intervjun kollar Freddy och Joshmin på varandra. Freddy förklarar att de vill att jag och min moster ska testa masken. Jag blir både chockad och glad. Inte trodde jag att intervjun skulle bli såhär givande och intressant. Joshmin reser sig upp och hämtar masken tillsammans med en påse fylld med en jacka, kjol och andra utsmyckningar, alltså resten av dräkten. När han lyfter masken behöver han använda båda händerna. Jag hukar och låter honom ta på mig masken. Jag kan inte stå en sekund med den på huvudet utan att behöva stödja den med mina händer. Först nu får jag en viss förståelse för de som utför dansen, hur krävande det faktiskt är.
När jag lämnar lägenheten i Puente Topate är det med nya fakta och ett bredare perspektiv. Utöver att jag fått lära mig mer om dansen har jag fått nyttig information som jag kan sprida vidare, speciellt bland mina kompisar i Göteborgs Bolivianska föreningsliv.
