Poesi: Om kärlek och hat

Jag speglar mig i havets vatten
I midnattssol
Och senapskorn
Tandköttet som maskägg
Fingrar som törnroshägg

Det går en rundgång på hästarnas åkerhjul
Ett lyckohjul ett gammalt fiskeskjul
Till ticktackandet av allt det glittrande
Sköljde avståndet som en krigsande

Jag kände sån avundsjuka till och med mot min allra bästa vän
Över sidenlockar
Och gudasken
Över kråkornas lyckosång
Och hennes silverskimrande oändlighetsben
Som att Athena kom ner till mig
Och sa
Se på mig här jag vecklas ut
Vecklas ut ur ett ostronskal
Från kluckadet från strandbrynet
Ena lockelsen efter den andra
Att
Se på mig över granithällarna
Hör på mig mellan vassviskningarna
Du är en människa med mörker inuti
En flicka med ett djupt slukhål inuti
Ett myllrande kryllande av maskar inuti
Högre och högre en kakafoni

Tills jag spydde ur mig alla elakheter
Föll pladask ner på marken igen

Jag har alltid värnat om sanningar
Men i detta fall var sanningen mitt förtär
Att jag trodde jag var bättre än min älskade
Att jag inte längre kände mig kär

Jag vill ge till Gud alla pärlor jag samlat
Alla min önskningar i mitt smyckeskrin
Ta från mig alla onda tankar
Och alla mina avundsjukesbin
Jag skulle nästan ge bort min förstfödde son om det innebar alla rentvättade sår
Ett samvete ofärgat av hår
En pil som långsamt glider baklänges genom tiden
Suddar ut våra misstag och får mig att älska som siden

Och till Athena vill jag be
Låt min älskade ha kvar hennes gyllenlockar hennes stjärnfallstur och hennes lysmaskben
Jag kan vara katten vid hennes sida
Ängeln över axeln
Eller bara

Hennes allra bästa vän