Krönika: Konsten att leka med eld

Alla kyrkor står tomma. Någon berättar att korpen i min hemstad lagt ner. På radion pratar man om replokalsdöden. Jag kan inte minnas när jag senast såg en skylt om grannsamverkan. I Grimmared murknar träläktaren vid fotbollsplanen och Folkets hus vid Järntorget har blivit ett lyxhotell. Lägereldarna är släckta.

Och i världens mest sekulära land har dessa gemenskaper varit särskilt viktiga. Nu sitter vi ensamma och andas i fyrkanter i digitala bubblor, som på något motsägelsefullt vis är tränade på vad vi påstås vilja ha, och sätter våra förflutna gemenskaper i karantän. Algoritmer är tigerbalsam, som får oss att fortsätta trots att det skaver och gör tillvaron skenbart friktionsfri. Alla är där men ingen deltar.

Men så varje sommar får man i några korta veckor känna den kollektiva värmen från lägerelden. När det är fotboll på TV verkar nationen vara enad igen. Gatorna andas, livet spricker upp i färg. Unisona suckar och jubel om vartannat.

Och i år kändes det starkare än någonsin. Vänner som aldrig brytt sig om fotboll ville plötsligt byta pass eftersom deras nya favoritlag möter ett land de aldrig skulle kunna placera på en världskarta. De här somrarna blir beviset på att längtan efter gemenskap lever kvar.

Efteråt känns det alltid lite ensamt och tomt. Man går plötsligt runt och funderar på hur livet såg ut innan, som tiden efter en separation. Men i år var post-VM-bluesen ännu värre, eftersom FIFA-presidenten Gianni Infantino gick ut med idén om att sälja en del av VM till ett av världens största investeringsbolag.

Den sista, lilla gnistan som fortfarande lyckas tända lägerelden var plötsligt hotad. Har det sista paketet svenska säkerhetständstickor blivit blött i kapitalismens kalla regn? Håller vi på att tappa den sista lägerelden?

Kanske letar vi på fel ställe.

Jag tillbringar gärna somrarna i min hemstad, i mitt barndomshem där jag växte upp. I mitt pojkrum ser jag fortfarande de små hålen från affischerna, som likt klätterväxter långsamt tog över de ljusblåa väggarna och snedtaket. Varje natt somnade jag till Tevez, Özil, Zidane. Fotboll var min grej – vår grej. När jag blev tonåring rev jag ner allihop. De var plötsligt fula. Nu stirrar väggarna på mig; tomma, olivgröna och likgiltiga.

En kompis ringer. Ett gäng bekanta har tydligen börjat dra ihop små träffar, och jag hänger på. Ingen har de rätta skorna, bollen är paff och tåpaj är den nya bredsidan. Bristen på talang är en inbjudan. Alla kan sparka på bollen, även om de inte vet var den hamnar, kanske i mål, kanske ut för ett inkast, med huvudet i händerna.

På planen frågar man bara om man får vara med. Oftast är svaret ja. Varje gång vi ses har någon tagit med sig någon ny. Till slut får vi upp en rutin av att spela med några killar från mellanstadiet. De är smala som löv i profil men dribblar som Garrincha. De svänger förbi oss som Stenmark runt slalomstolpar. De jagar varje boll, ropar ständigt efter en pass och jagar alltid nästa mål.

Jag försöker hänga med, misslyckas, trampar snett, haltar lite lätt till sidlinjen och tittar på ett tag. Inget bandage, ingen tigerbalsam. Och det var först när smalbenen värkte och ljumskarna stramade – när jag kände det i kroppen – som jag förstod att det måste få göra lite ont. För friktion skapar gnistor.

När jag kommer hem till Göteborg skriver jag ut en svartvit bild på Zidane och tejpar upp ovanför sängen. Den är ful, den skaver lite. Men fotbollen är inte längre låst i barndomen. Gemenskapen är inte i karantän eller borta. Man hittar den genom att delta, inte konsumera.

Och jag är inte nostalgisk, jag är samma som alltid. Jag tänder ingen ny eld, jag hittar bara den som funnits hela tiden. Den låg, som saker så ofta gör, där jag såg den sist – på fotbollsplanen.

Jag är kär för första gången igen. Svik mig inte nu.

Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.