Krönika: Kalla den Vasaparken, eller himlajorden om du vill

Den aprildag jag skrev klart mitt gymnasiearbete var det med händer förvridna av skrivkramp jag föste ned pappersbunten i min handledares fack. Veckor hade tillbringats med misshandel; av tangentbordet, av APA 7, av dygnsrytmen och av de nu tillplattade fingertopparna. Det var därför de darrade när jag förde dem genom Vasaparkens daggvåta gräs. Jag vet inte varför mina ben bar mig över skolgården och till närmsta plätt grönska den där vårmorgonen, men någonting i ryggraden, reptilhjärnan eller samvetet vek knäna under mig och beordrade “touch some grass". 

Förbi mig, där jag satt och strök den våta pälsen av odlat gräs, galopperade en flock gaseller. De var syrenfärgat lycraklädda och med förmiddagsmötet i öronen. Planterade en bit bort stod en bastant dunge i pojkbandsformation med linden i spetsen och boken på bas. Under gitarristens grenar hade hela surikatfamiljen samlats på rödrutig picknickfilt. Alla hade vi tagit oss hit, till vattenhålet i stenstadens benvita tandrad, för att någonting i oss söker sig till naturen. “Naturen” nås genom vandring över asfalterade parkeringar och är en barmhärtighetsgåva från stadsplanerarna, arkitekterna där ovan. 

Det är vida känt att människan orsakar jorden mer skada än nytta. Vi är förmodligen blott en turbulent tonårsfas i Tellus liv. Livet som kommer att fortgå långt efter att vi powerwalkat och atombombat och klimatkompenserat oss till utdöende. Skyll på den industriella revolutionen eller den neolitiska om du är lagd åt det hållet, men faktum kvarstår att genom sättet att placera “naturen” där och oss själva här flyr vi ansvar och sammanhang. Med trotsiga steg lämnade vi uppsägningsblanketten till ett konfunderat rådjur i ekosystemets reception. Men ur denna ansvars- och värdelöshet har vi snopet förstått att vi ändå kanske gillar att tjäna ett syfte till och behövas. Så vi söker oss ändå tillbaka - men på vårt sätt. 

Naturen på vårt sätt är domesticerad, naturvårdsbränd, detaljplanerad. Vi lajvar ekosystem i makroterrarium - i parker, i grönområden. Vi låtsas, travandes över grusavenyer i avgränsade, ansade, friluftsområden. Vi låtsas med frisbeegolf och vi låtsas med scoutläger. Vår scenografi har en rik flora av orangea orienteringsvimplar och färggranna led-markeringar. Ett rikt djurliv likaså, här rör sig pommesfeta fiskmåsar, bootsbeklädda pomeranians och en och annan silverschamponerad connemara. Men när man låtsats tillräckligt länge, blir det inte bara så det är? Säger vi att polyesterplagg och Airpods är människans natur är väl den lika äkta som urskogens natur? Det finns faktiskt ingen skillnad alls - vi är integrerade i naturen - vi är naturen! 

Vi har rektangulära färgklickar i greigekvarter och de är inte skilda från den gröna oasen i öknens sand, bara människans variant. Vi är solrosor som mammablundar i samma väderstreck. Våra kravlande småbarn i färgsprakande galon är tussilagos och krokusar. Av april kläs björkarna i chartreusea dunjackor och rosétanterna i cerisea. Våra orienteringsvimplar hänger i buskagen lika prunkande och äkta som höstapelsiner. Maj fluffar till mattan på parkens parkett, ljusrosa av Pink-Lady-klisterlappar eller körbärsblomblad - vem kan se skillnad? Det finns ingen skillnad! 

Ingenting skiljer gasellernas språng över savannen från Veronicas lunchjogg, ingenting skiljer killgängets glasspaus på bänken från buffaloflockens betande. Av pulvret i en liten plastpåse eller av sin kroppsvikt i eukalyptus - narkomanen kommer att sova ruset av sig mot en trädstam oavsett art. Narcissen skulle kröka nacken över en skärm, bara vi satte en Ipad framför den. Så knäböjd, med fläckar på jeansen av daggvåt monokultur, ber jag en bön till stadsplanerna: 

Kalla den Vasaparken, eller himlajorden om du vill

Jorden vi ärvde och lunden, den gröna

Rastgårdar och lekplatser och lindinramad trottoar

Låt dem få leva, de är ju så sköna

Låt oss få luncha och berätta på Linked-in 

Äta vår glass utan skymmande grenar

Låt älgarna vandra och SVT spela in 

Lattepappor skrolla bland koi-fisk och stenar

Sluta att utrota städernas alla djur 

Låt drönaren flyga, låt joggaren löpa

Låt sista koala, som pundar i vår natur

Knarka alltjämt mellan fjällar och gran och fur. 

Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.