Krönika: Jag har börjat tillbe min trasiga hårklämma

I mitt fönster står en halvdöd monsteraplanta i en kruka. Där ligger även några böcker, en död mal som heter Butterick i en tändsticksask – och en röd, trasig hårklämma.

Min bästa kompis Hilda, som älskar att städa, är hyfsat kritisk till alla dessa föremål. När hon har rivit av de gula bladen från växten, dammat av böckerna och klagat på att jag förvarar döda insekter, ger hon sig på hårklämman.

”Den här får du slänga, den går ju inte att använda”, säger hon med dammsugaren i ena handen och en dammtrasa fastklämd mellan knäna.

Varför hon städar mitt rum behöver vi inte gå in på. Men vid hårklämman går min gräns. Den ska ingenstans.

Jag köpte den i september. Jag hade precis flyttat till Jönköping och allt i mitt liv var nytt. En dag när solen sken och jag hade druckit mitt kaffe i lugn och ro, gick jag på second hand med några kompisar och det var då jag fick syn på den. Den talade till mig på flera meters håll – eller pep, eftersom den ser ut lite som en fågelnäbb.

”Kom och ta mig”, skrek den, och jag kunde inte låta bli.

Den var egentligen för slö för att hålla uppe mitt hår. Men jag älskade den. Jag höll i den ibland, satt och pillade på den när jag lyssnade på musik. Jag använde den tills den till slut gick mitt itu – skruven lossnade.

Men den var fortfarande lika klarröd. Den hade kvar sitt lilla skav från en sån där prislapp från röda korset som alltid sitter för hårt. Och jag älskade varje skavank.

Min fönsterbräda har blivit som ett altare där jag tillber min trasiga hårklämma. Den påminner mig om glädje och värme. Den ger något litet och tryggt när allt annat känns mörkt.

När jag läser om krig, utvisningar och klimatförändringar kan jag titta på den och påminnas om att det fortfarande finns något bra. Något som inte förändras.

På något sätt har jag alltid sparat på sådant – det lite sneda och trasiga, det som bara fortsätter vara.

Som barn brukade jag spara godispapper när godiset var uppätet. Det kändes fel att slänga något bara för att det inte längre hade en funktion. Som om pappret slutade vara värt något bara för att innehållet var borta.

Fortsätter jag så här kommer jag väl sluta som en hoarder. Jag ser framför mig hur jag är med i ett tv-program där jag bönar och ber en arg amerikan att jag snälla ska få behålla min hårklämma.

Jag ser hur jag sover på högar av godispapper, kartonger och gamla pantburkar. Och sedan sitter i en synk och gråter. Eftersom jag är ganska dålig på engelska lär det aldrig hända. Men oavsett är det ett problem för framtiden.

Det är nästan provocerande, den där hårklämman.

Att något så obetydligt kan betyda så mycket.

Det är så absurt att det knappt går att ta på allvar.

Och kanske är det just därför det fungerar.

Kanske är det just därför den aldrig någonsin får slängas.

Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.