Poesi: Knivsta

Du kliver av tåget och faller ner
i glipan mellan vagn och plattform
i glipan där du möter staden
därunder, staden däremellan
där du fastnar och kippar efter
ett grepp om verkligheten men
du kippar, kämpar greppar om
fiberkablar och avloppsledningar
gräver fingrarna i jorden dina
naglar fylls av mikroplaster du
faller i blindo under en stjärnhimmel
där alla konstellationer och
stilla nebulosor menande har
flyttat sig några grader och hela
din verklighet skaver du
kippar efter andan dina lungor fylls
av avdankad instängd uppsluppen luft
alla atomerna klagar dina ben och
alla nervimpulser klagar likaså de
stämmer upp i en sorgevals en
svanesång för världen där ovan dina
fötter rör aldrig perrongen för
där fanns aldrig en perrong att röra du
var dömd från början ditt
antagande var för evigt förgäves
dina lungor fylls med luft och
dina händer greppar efter säkringen på
nödutgångens handtag