Krönika: Jag kan inte ta dig på allvar, du är ju som jag.

In i kupéen stiger en Pontus. Eller en Lukas. Liam är klädd i bylsig grön camouflage, prydd av tre kronor, inte brydd av tågets krängande. Han häver upp försvarsmaktens ryggsäck på hyllan, och med en euforisk blick genom rutan sätter han i hörlurar som läcker uppsnabbade nightcore-remixar. Noah knäpper en Monster Ultra Peachy - är det permission så är det.

Jag har svårt att tänka mig tyngden av ett gevär i mina jämnårigas återfuktade händer men desto lättare för att tänka “Jag kan inte ta dig på allvar, du är ju som jag!”. Det finns för mycket igenkänning mellan oss för att lämna plats åt någon egentlig seriositet. Den ingrodda vördnad och etablerade maktdynamik som står i uniformens tvättanvisningar blåses bort av hårtorken ansvarig för Ludwigs mittbena. Det är ett bryskt uppvaknande att rikets säkerhet ligger i min egna oseriösa generations händer. Men det är också större än så, hela upprätthållandet av samhällets funktioner överlämnas stegvis till generation Z. Åh herregud, hur ska det gå?

Alla positioner, oavsett skrytfaktor på LinkedIn, kommer att övertas av någon i min ålder. Visserligen i snigel-LAS-fart men ändå. Framtidens finansminister kommer att ha testat Brainrot-soda som en “kul grej” med sitt grabbgäng, en 09:a kommer kavla marsipanen till din bakelse, bankmän sett Geografens Testamente på SO:n och kryssningsfartygets kapten haft välryktade pixelponnys i Starstable. Det är svindlande! Lumpen-Ludde, men främst min egen bristande aktning för åsynen av honom, synliggjorde dolda dynamiker av allvar och respekt. Hans existens fnissade en hemlighet för mig och jag förstod med ens generationernas komik.

För det måste väl vara ett slags grymt skämt? Att varje årskull mognar till denna insikt att vuxna varit barn hela tiden. Att regeringen leker stat och att vi alla leker samhälle. Konfrontationen med vad man vanemässigt aktar och insikten man når när man vuxit upp till ansvarets höjd är sekulariserande. Alla kontrakt, dynamiker, roller, allvarsamheter, och seriositet förlorar sin uppblåsthet. Man tappar tron och yrseln är ett faktum. Svindeln liknar paniken inför att bli lämnad ensam hemma med sina syskon - ska vi? Ta hand? Om allt det här? Ska ingen kontrollera oss, ingen ens övervaka? Var är min storebror? Generationernas respektordning - du måste finnas, du måste! Hur kan du då överge mig?

Förmodligen är tankarna lika de som sköljer över nyblivna föräldrar på BB:s parkering - ska ingen instruera oss? Man är ny i en maktposition och moln beslöjar himlen som tidigare var klart upplyst av ledstjärnor. Väl hemma förtydligas en distinktion mellan respekt och vördnad; föräldrarna känner nog sällan att deras okränkbara mänskliga rättigheter högaktas av de små kärleksknytena, men barnen saknar inte respekt - bara vördnad (och kanske hänsyn). Respekt has för en annans existens - att luften slutar där dess hud tar vid - och för rättigheterna den har för att medvetandet och generna kallar den Sapiens två gånger. Men vördnad hör till samhällskontraktet - till kulturen, till spelet man förstår i sin socialisering. Barn har inte ännu svalt generationernas vördnadsdynamik utan kräver uppoffring och kärlek medan de spottar sina överordnade i ansiktet. De är de verkliga anarkisterna.

Till komiken hör att jämnårigas första myndiga marschsteg sammanfaller med hjärnans sista programvaruutveckling under tidiga 20-årsåldern. Det är meningen att vi ska blicka ut från oss själva när vi lämnar tonåren och svindeln är ett slags nödvändigt ont för att utveckla adekvat empati. Insikten om att alla i alla roller hade kunnat vara du är grundläggande för vardaglig medömkan och för institutionaliserad ödmjukhet. Den utgör också en bas för regelbunden självrannsakan. När andra - som kunde varit du! - är de som du hade kunnat vara, får du ett direkt möte med din ungdoms potential. Kanske har du stekt de infantila drömmarnas dökött i vitlök, rosmarin och smör med ett gott glas av utvecklingens tanniner till. Du njuter, ditt sinne inte förbittrat och din syn inte surnad. Å andra sidan kan en blick på din kulls prestationer bli en smärtsam konfrontation med vad du aldrig fick eller lyckades med. Tilliten får då sättas till att de andra mognat med samma empati.

Den rosa energidryck som SJs egna soldat smuttade på dröjer sig kvar i mitt sinne. Det finns en fördröjning också i bilden av mina årsbarn, jag ser oss fortfarande som lekmän med varsin lekamen att växa i. Våra skuldror är för späda för att axla vare sig roll eller ansvar. Jag tvivlar på att vi har nog greppstyrka för att samhället lämnas över till händer som mest hållit beyblades och riskakor. Ska jag ta dig på allvar? Du som gjorde din presentation om Närke när jag gjorde min om Ångermanland och som jag sen såg spela Among Us på rasten. Jag ska alltså gå med på att du ska kunna vara det som vuxna kallar “kollegor”? Spela med i att du kan vara “ansvarig” eller “utbildad”?

Spela med är väl precis min roll i generationens komedi. Förr eller senare får riskakornas och Ijustwanttobecools generation egna barn som kan visa oss vördnad och upprätthålla kretsloppet. Kanske tyder institutionernas överlevnad på att den regelbundna ansvarsöverlämningen till de yngre inte får några katastrofala konsekvenser. Vi är inte heller helt värdelösa, nightcore till trots. Vi hjälptes åt att fuska med varandras säkerhetsnålar under orienteringen, du kan mycket om Närke, jag om Ångermanland och vi överlevde mördarclownerna utan minsta skråma. Kanske är vi rustade för den här samhällsgrejen ändå. Vad vore en komedi utan ett lyckligt slut?

Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.