Krönika: Man kan bli lite galen av värmen

Pappa river sönder huden vid nagelbanden. Mamma säger åt honom att sluta och biter i små etapper av en av sina knappt synliga nagelspetsar med tänderna. En uppslagen bibel vilar på matbordet och fångar solens sista ansträngning för dagen.

Jag ligger på sidan med knäna mot bröstkorgen i den gröna frottésoffan på andra sidan uterummet. Läser “Kris och utveckling” för pappa tyckte det. Jag vet inte vad han menar med det, men det står i bibeln att man ska lyda sina föräldrar så jag gör som jag blir tillsagd. Jag är ju trots allt i kris. Beviset är att jag är här på besök.

Kriser får saker som annars gömmer sig på botten att flyta upp till ytan. Jag funderar på vad jag ärvt och vad jag lärt mig själv, vad som är evigt och vad jag kan skala bort. Försöker hitta namn på gamla och nya känslor.

Regression kallas i alla fall det eviga soffliggandet, det lärde jag mig på Psykologi 1a. Den brukar komma som på beställning varje sommar. Jag slår upp kapitlet med samma namn och läser: "Regression är ett barnsligt beroende av att andra skall bestämma, magiskt tänkande, okontrollerade affektutbrott, sprit- och tablettberoende". Visste inte att Johan Cullberg studerat mig de senaste veckorna.

Det känns bra att det finns ord för sådana här saker, som har definitioner som kan hjälpa en att förstå. Cullberg definierar även krisen. Han ser det som "en akut upplevelse av att inte kunna lita på gamla orienteringspunkter". För honom är krisen produktiv, det är "en förutsättning för mänsklig utveckling och mognad". Symptomen är meningsfulla, inte sjukliga. I slutet av krisen väntar en nyorientering, där krisen är löst och upplevelsen en lärdom.

Det känns lite bättre. Jag är en muskel, jag ska brytas ner för att växa lite starkare.

Det surrar från lampan bredvid soffan, som nu är det sista försvaret mot mörkret. Mamma och pappa har lagt sig och LP-skivan har snurrat klart för länge sedan. Grannens hund och en näktergal övar stämbanden. Saker flyter upp till ytan, saker som genom långa kedjor samtidigt sitter fast i bottnen. Jag ligger där en stund och väntar på min nyorientering, men den kommer inte så jag går också och lägger mig.

Väl tillbaka i Göteborg är saker som vanligt igen: allmänt förvirrat och rätt läskigt. Min egen soffa har inte samma helande krafter. Jag flyr under vattnet och övar på att hålla andan igen, så jag kan inte med klarhet se vad som flyter runt på ytan. Genom det öppna fönstret hör jag byggmaskiner, sirener, spårvagnar som gnisslar. Kris på kris, kris över kris, kris under kris: metakris.

Så jag skriver ut mig själv från psyket (min lägenhet) och går rakt till bårhuset (Järntorget). Jag ställer mig och låtsas vänta på en vagn. Det är fullt med folk som väntar med mig. Det känns bra där, som om jag är en del av samhällskroppen – infrastrukturens blodomlopp. Jag tror att jag är en del av lilltån. Eller en av njurarna. Samhällskroppen har inget sinne, inget undermedvetet, ingen kris eller metakris – bara en enkel fysisk kropp.

Ur massorna skönjer jag en ung blond, kille i mörkblå täckväst. Han verkar ha siktet inställt på mig. Suck. På högra bröstet är "Djurens Rätt" broderat. Han frågar om jag har tid, och eftersom det står i bibeln att man inte får ljuga så säger jag helt enkelt ja. Han sätter igång. Om turbokycklingar, gaskammare och djurfabriker – om kriser i djurindustrin. Perfekt, tänker jag. När han är klar med sin inövade pitch frågar jag krasst om han själv är i personlig kris. Han blir mållös. Kris.

Jag skriver upp mig som månadsgivare, fastän jag inte har råd. Han säger tack och jag varsågod, och det är inte för pengarna utan för den nyorientering jag skänkt honom. Sen går jag till systemet bara för att köpa några ex av Faktum och Proletären av dem som alltid står utanför.

Så nu hoppas jag på en snabb ekonomisk kris också – det är ju tydligen så man utvecklas. Sedan går Lagekroppen hem och duschar. Jag märker att huden runt mina nagelband är uppriven och att nagelspetsarna är ojämna, kantiga och fula. Arv och miljö i en sjuk samverkan. Om ett tag är jag rik, mår bra och små söta kycklingar leker fritt på stora gröna ängar långt bort från fabrikerna. Jag längtar.

Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.