
Krönika: Jag har en komplicerad relation till mitt namn
I lågstadiet hade vi en julkalender där varje lucka var en elev i klassens namn bokstaverat, och där varje bokstav härleddes till en egenskap hos den eleven. Min favoritlärare Malin skrev att "A" i Lage stod för allmänbildad, antagligen mest för att jag var först i klassen med att lära mig tiokompisarna och för att jag hade vunnit faxuellt veckan innan. Men jag minns att jag blev så glad – helt oviss om att det där A:et blev en förbannelse.
Trött söndag välkomnar solen. På våning tre sitter zombien som är jag och tar sig igenom sina bakisrutiner. Jag trycker på tv:n bara för att dämpa surret. Fastnar på Jeopardy och halvsover genom fyra avsnitt. Jag förundras över mina stora kunskapsluckor. Visst, jag nedmonterar frågorna om engelska fotbollslag som de vore duplohus, men jag blir golvad när deltagarna också slänger sig på knapparna i frågor om flora, franska parfymmärken, klassisk musik och förhistorisk filosofi.
Det är ingen ovan känsla. Som amen i kyrkan kommer bildningskomplexet alltid tillbaka – känslan av att man är efter, inte vet det som verkar vara självklart för alla andra, ifrågasättandet av vad man har gjort med all tid. Allt vilar på en självbild, inte sällan grundad i lågstadieklassrum, om vilken roll man ska fylla och vilka krav man sätter på sig själv.
Efter att ha marinerats i ångest i några timmar måste jag känna något annat. Jag måste få känna mig smart, behöver något dumt som jag kan klättra upp på och känna mig stor igen. Jag letar efter något som uttryckligen inte är för min målgrupp och byter till slut till den nya serien "Boyfriends" på SVT. Edvin Törnblom, Oscar Zia och Sebastian Hammarberg strosar runt i Stockholm. De bråkar om vem som är mest slampig, är ständigt avundsjuka på varandra, skriker och blir sams. Man kan ställa klockan till att stråkarna ackompanjerar krokodiltårar och drönarbilder över Stockholm de sista minuterna av varje avsnitt – översentimentalt och lite till.
Jag genomskådar allt det där, skrattar åt det, känner mig upphöjd genom att trycka ner något annat. Men efter några avsnitt märker jag att jag skrattar när brandlarmet går i Sebbes studio, att jag blir irriterad på Edvin som inte bjuder med Oscar lite oftare – att jag är okritiskt underhållen.
Sen spelar jag Starcraft 2. Jag hjälper en rymdsoldat från en svunnen tid vinna tillbaka sin kärlek som blivit besatt av utomjordiska parasiter. De goda krossar det onda, kärleken övervinner allt och solen går långsamt upp över våning tre. Jag tar mig till skolan och somnar i föreläsningssalen.
På väg hem, mellan Näckrosparken och Stadsteatern, möter jag och Jonas von Essen varandra på varsin elsparkcykel. Jag tänker på den där förbaskade julkalendern. Jonas har också ett A i namnet, mycket annat har vi nog inte gemensamt. Det där A:et var kanske en rätt svag grund att bygga en livslång självbild på.
Jag ler. Åker hem och spelar Starcraft 2 igen, somnar i soffan till att Jonas von Essen rabblar decimaler av pi.
Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.









