Poesi: En liten flicka

Det var en gång en liten flicka som trodde gott om denna värld.
När hon var fem var hon full av liv, Hakuna Matata, inga bekymmer, minnena blev minnesvärd.
När hon var tio funderade hon på vad hon var värd,
om hennes bröder var högre i rank, trots att orättvisan stank var det bara att acceptera, det är som det är.
När hon var tretton var det självklart, att hon döms efter hur hon klär.
Fjorton år, ja hon hajar saker rätt kvickt, grabbar kommer alltid vara grabbar men du som tjej bör inte ha några begär.
Säg "walla", svär. Svär det är skämmigt, hon vill spela fotboll, men sport är för killar.
Och du ska du träffa en kille du gillar?
Har du ingen skam? Har du touchat psykos?
Det är över hederns döda kropp som bara denna handling kan begås, femton år.
Du ska vara sexig men dum,
uppmärksamheten från killar ska vara ditt centrum.
Var inte en börda, lägg masken på autopilot,
gör som du blir tillsagd, för duktiga tjejer käftar inte emot.
Sexton år.
Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast är.
Hon tittar på sin kropp, men blicken skär.
Kommentarerna drar hjärtat isär,
önskad och älskad, fast endast temporärt.
Är hon snygg, med stil, populär?
Är hon empatisk, blyg, bra karaktär?
Dömd innan hon föddes, så lätt att låta drömmarna stanna i sagornas värld,
för här, är smärtan disciplinär.
Sjutton år. Släktingar frågar om giftermål, dags att uppfylla hennes syfte, följa pliktens rop,
sedan dagen hon föddes varit bundet runt hennes fot.
När ska du skaffa barn och familj? Har ingen talan alls,
då detta sedan länge var bundet runt hennes hals.
För livet hon lever har redan ett bestämt öde,
där generationstraumat är i flöde,
rinner djupt i rötterna, för sorgens lampa glöder.
Hur många hjärtan blir gråa, för att det inte finns någon som torkar det de blöder?
Nitton år.
Denna flicka förstår
att sann frihet kommer endast när hon ligger på bår.
Att hopp är farligt och såren är satta är satta djupt i djupa spår.
Klaga aldrig, ta det du får.
Bara brösta det, tiden läker alla sår.
Bara brösta det, för ingen kommer tro dig ändå.
Och regel nummer ett, om han någonsin kommer med blommor, tro aldrig att det är vår.
År tjugoett, tjugotvå.
Säg mig, vad politiken gjort för oss?
Inför orättvisan som fortsätter genomsyra varje dag,
över varje slag, varje hot, varje våldtäkt, varje själ som drunknat längs varenda hav.
Kvinnorna i Sudan, Palestina, Kongo, Afghanistan och fler.
Det är lätt att vända blicken, vända kappan efter vinden, men ni kan inte claima att ni inte vet vad som sker, för sanningen är
att kvinnorna i denna värld väntar ett öde värre än att vara död,
där deras kroppar skakar av rädsla, knaprar även deras bröd.
Tjugotre, tjugofyra, tjugofem.
Nu tankar av frihet gror
för denna lilla flicka har nu blivit stor.
tror, på en livfull symfoni
att vara förändringen hon vill se i världen, omfamna denna fantasi
så att alla kvinnor vars ljus har slocknat också kan tro på magi.