Poesi: En gammal hund

De säger att det inte går att lära en gammal hund att sitta, men låt mig vittna hur det där trångsynta tankesättet kvittar,
Låt mig berätta, men först sätta
mig ner, för det som sägs här är för att fortsätta
på en kamp som inte lättar,
på sorg, jag vet
Går inte att rätta,
historia, ja vet.
men vi kan lära oss att släppa
taget om hat, ilska, förakt och vendetta.
Lära oss hur stat, pengar och makt gör inga magar mätta.
Hon sa, ”lyssna, även den vackraste rosen den dör.
Ruttnar, någon gång som moralen gör
när pengar är dess skulptör.”
Hon sa, ”Hör, du regnet som inte regnar blått,
utan droppar i röd?"
Där makt är politikens juvel.
Hijab, Davidsstjärna, kors,
allting mellan himmel och jord, är till för att roa dem i deras politiska spel.
Så, vilka lagar bör införas på de rikas trumpet?
Artigheten gömmer, hatet diskret.
Jämlikhet är en rättighet, förtjänar inget beröm.
skadestånd gör det inte svårare att gråta PTSD:en till sömns.
lättare att bevisa värdet dina svarta skor har på den vita marken
Blomma gör fördomarna tills lögnerna klädda i politikens kavaj dör.
Strö salt på sanningen för rasism har blivit demokratins direktör.
för de vars tunga inte vågar tala sjunger hjärtat i en kör men..
Bör,
vi ens klaga? Var är vår tröst?
Vad är mänskliga rättigheter om hatet går först?
Om hjärtan slår för svagt för att empatin har tappat sin röst?
Om tårar sitter kvar för att inget släcker sorgens törst?
Inget som torkar tårarna från min svarta kind.
Men låt de tro att det är försent att vända varje vind
för jag ska lära den gamla hunden att sitta, trots att hela världen står blind!