Poesi: Vintern jag blev ful
Om du kunde dansa som Rosita Mauri
glömma fotspåren fyllda med sorg,
se solglansen i en vinterskymning,
ignorera rösterna som fyller din bröstkorg.
Tittar upp mot stjärnorna, innan de faller.
Innan spegelbilden visar en själ låst bakom galler
och den sötsura sanningen smakar som paj med rabarber.
Innan, gatlyktorna tänds och glödlampan lyser kristaller
är du kråkan som blivit den vita duvan, fri från sin bur.
Blev rädslan för ånger som den röda duken för en tjur.
En vinter jag fick veta vem jag är, så låt mig fråga: vem är du?
Vem är du när du vågar förlora?
Vem är du när för femte gången knuten är lös på skorna?
Vem är du när du plockat och plockat, men bara plockat de sura bären?
När glassbilen åker förbi men inte säljer tröst för själen?
Vem är du när ensamheten övertygar dig om att det bara är du mot världen?
Vem är du när du inte räknar varje kalori du käkar?
När alla självhjälpsböcker inte läkar?
Vem är du när varje misstag du gör inte är något du räknar,
som att det definierar dig, värdet du har?
Vem är du när du är uppslukad av frågor utan svar?
Vem är du när tankarna står still och känslorna tar över?
Vem är du när kärleken du ger dig själv är egentligen självhatet du tror du behöver?
Vem är du när du kysst femtio grodor, fast det kommer ingen prins?
När du glor i taket och undrar om en Gud verkligen finns?
Om det är att älska eller bli älskad.
Blod må vara tjockare än vatten, men banden som bär har en palomarknut.
När du inser att leva som du lever är att leva som om döden var en myt.
Vem skulle du vara om du såg en blomma blomma i asfalten?
Om du kan fråga dig själv, om kan du vara dig själv och alltid dig själv,
även som övervikt, i skulder eller sex – allt tabu?
Det som finns bakom murar av trauma,
när musiken tystnar och det bara är du?
Som två flugor i en smäll, ett hjärta fri är ett hjärta i rebell.
Ser på det halvtomma glaset, låt ilskan vakna,
men glöm inte att det du säger till spegeln, säger spegeln tillbaka.
Klipp det gråa gräset, färga det grönt, sen klä dig i vitt.
Dansa som Mauri, låt stjärnorna falla fritt.
Men en vinterafton tittar du fortfarande på mig som om jag var ful,
som om min story redan har författats och domen om mitt liv rullar redan på hjul.
Tvekan om min story ens någonsin vart min,
då mitt manus varit klar efter nyansen på mitt skinn.
Så när din berättelse berättas, säg mig är den din?
Omfamnar du kylan fast solen fortfarande skiner gul?
Ja, vi kan uppskatta sommaren du blev vacker,
men vad hände vintern du blev ful.
