Poesi: Sara Ghadyani del 1

Jag kolla mig själv i spegeln. Länge och intensivt.
”Vad är det som skaver i dig?”
Varför är du så ledsen?
Medans tårarna trängde sig långsamt fram så kom en annan tanke upp.
Vad fin jag är!
Det är okej att tänka så.
Eller?
Får man vara både snäll och tuff mot sig själv?
Jag blundade. Nu dansade tårarna långsamt nerför min kind. Mina läppar skrynkla ihop sig när jag andades tungt.
Min smärta är fysisk nu. Det känns som att mitt hjärta ska sluta slå, allt slutar att kännas för en sekund och min mage kniper ihop sig. Det påminner mig lite om att vara nervös. Den känslan innan man ska upp och hålla ett tal.
Varför är du så ledsen Sara?
min näsa är lite röd.
Jag gråter, men inget släpper.
Jag är bara ledsen.

Evighet
Jag vet inte om du vet
men för mig har det varit en evighet
det är nästan så att jag har glömt
hur det är att finnas utan dig någonstans gömt
Jag vet inte om jag borde
men ibland blir det svårare att andas
och varje gång jag ser dig
hoppas jag känna att du bara var en skit grej
men nej
Jag vet inte hur du känner
men för mig är det mycket som bränner
men vad som än händer
hur mycket folk än invänder
kan jag inte tänka mig en da
då jag utan dig skulle va
Men kan det vara så att jag
kanske bara är väldigt svag
men efter alla dessa månader och dagar
inte för att jag klagar
så vill jag ha något mer än en fling
för annars var ju allt för ingenting
Jag vet inte om du vet
men för mig har det varit en evighet