Krönika: Farfar
Såhär i juletider när man hänger tätt med nära och kära har jag tänkt lite extra på min farfar. Det är nu över två år sedan han gick bort. Det här blir tredje julen utan honom.
En svår sak att prata om, den här sorgen som man blir tvungen att genomlida då man förlorat någon man har älskat. Har du tur så har du inte upplevt den ännu, men det kommer du, det är tragiskt nog oundvikligt. I början känns det som om inga ord räcker till för att beskriva tillståndet, de tycks meningslösa inför den världsomskakande förlusten. Speciellt om det kommer oväntat, och alldeles för tidigt, som det gjorde i detta fall. Jan Åke Carlsson blev bara sjuttiofyra, och det kanske egentligen inte är så bara, sjuttiofyra är många år, men man unnade honom fler, speciellt eftersom han var så hälsosam och god, kanske var det på grund av att hans hjärta alltid slog för andra som det tillslut inte längre orkade fortsätta slå för honom.
För mig var chocken total den morgonen då jag väcktes av nyheterna. Jag kunde först inte tro på det och hade säkert varit uppe allt för sent kvällen innan så jag somnade om. När jag vaknade ett par timmar senare av solens påträngande sken kände jag mig konstig, ytterst konstig, och det tog ett tag innan verkligheten hann ikapp, innan orden kom tillbaka till mig; Farfar är död. Jag gick ensam ner till farmor och farfars lägenhet nere vid sjön där släkten var samlad. Det var den 2 juli 2021. Det var ingen vidare bra dag.
Jag tror att eftersom det var mitt första sammanträffande med döden slog det mig lite extra hårt. Innan dess hade jag sett på döden som något overkligt, något man endast såg på film eller läste om på nyheterna, verkligen inte något som jag eller de jag älskade kunde råka ut för. En stor tomhet följde, och den var intensiv men märkligt kort, något hände efter begravningen som jag tyckte var så vacker, sorgen tycktes liksom tyna bort lite dag för dag, och jag försökte klamra fast mig vid den, fängsla den inom mig så att den inte skulle kunna fly totalt, för, tänkte jag, vad har jag kvar av honom om den också lämnar mig?
Det var konstiga tider där ett konstigt tänkande härskade. Jag hade skuldkänslor för att jag skrattade och umgicks bland mina vänner. Jag tyckte inte att jag hade rätt att få ha roligt, inte efter det som hade inträffat, i alla fall inte så tätt inpå. Men livet hade sin gång och höstens vindar tycktes piska bort sorgen samtidigt som den tog hand om löven. Den dök upp sällsamt och flyktigt, tillslut endast i korta ögonblick av ledsamhet, men inte ens då tyckte jag att jag var ledsen nog, och jag blev arg på mig själv på grund av min oförmåga att sörja. Men jag slutade aldrig att tänka på honom, och efter ett tag började någon sorts förvandling ske, trots mina bittra försök att hålla fast mig vid det mörka byttes det ut av ett ljus och jag mindes min farfar med glädje. Jag slutade tänka på det som togs ifrån mig och började istället tänka på det som givits mig. På samma sätt minns jag honom idag. Nu när jag tänker på min farfar känner jag endast tacksamhet för tiden jag fick med honom, och jag ser tillbaka på alla fina stunder vi hade tillsammans och ler då ett leende fyllt av stolthet. Ibland är det till och med så att han kommer tillbaka till mig, i sammanhang där han förväntas befinna sig. Endast för någon sekund kan jag titta upp över läktaren under en fotbollsmatch och se honom sitta där, som han alltid brukade. Eller vid släktmiddagen kan jag fylla den tomma stolen med honom och hans burk Fagerhult, hans favoritöl. Det har till och med hänt att jag bakifrån har misstagit ett par gubbar med ståtlig hållning och kortklippt silverfärgat hår för honom, de visar tillslut alltid ansiktet och påminner mig om att han inte kommer tillbaka, men jag blir inte ledsen, för jag har honom kvar i minnet, och där kommer han leva för evigt.
