Krönika: Samtal under ytan
När jag växte upp hade vi stora akvarier med fiskar i, som alla verkade ha sitt eget drama på gång. Snacket gick inte bara inom den egna arten, utan mellan samtliga av akvariets invånare. Allt från små blåröda neontetror, vilka du garanterat har sett i djuraffärer, till hantelciklider, som kan beskrivas som stora pannkakor iklädda randiga emohoodies, hade sin historia. De blåskimrande guldsömscikliderna fick ofta stora stim av yngel, men tyvärr såg de sina egna barn som lägliga snacks. Hantelcikliderna, som sällan fick egna yngel, tog sig an uppgiften att bli småttingarnas väktare. Så ynglen höll sig på deras sida av akvariet, skyddade från sina sötsugna föräldrar. Jag minns även att fiskarna kände igen oss människor. Om min pappa, som alltid ansvarat för matningen, närmade sig akvariet, simmade de raskt mot honom som en hund som välkomnar sin människa efter jobbet.
De flesta har nog koll på att hundar och katter är väldigt bra på att prata med oss. Katten kan med en särskild blick berätta att det är hög tid att byta vattnet i vattenfontänen för femte gången i dag, och hunden vill plötsligt inte hoppa in i bilen när stämningen mellan er på något sätt säger “veterinär”. Många av oss utgår från att de vill säga oss något, men hur ofta funderar du på vad de under ytan försöker berätta?
Det är ingen stoppa pressarna-nyhet att bläckfiskar kamouflerar sig för att undvika upptäckt, men det är även så de pratar. Exempelvis kan den karibiska tioarmade bläckfiskens färgskiftningar berätta om andra individers storlek och var de befinner sig – med avancerad grammatik som består av bland annat adverb och substantiv. Bläckfiskar är överlägsna många andra gällande multitasking, och då syftar jag inte ens på deras armar. Om två hanar är intresserade av samma hona kan en hane flirta med henne med ena sidan av kroppen, och färga sidan vänd mot rivalen i en hotfull färg.
Även mina akvariefiskar använde sina färger för att kommunicera. Starka färger betydde att de mådde bra och var nöjda medan man lätt kunde se att något var på tok om de inte sken lika starkt. Särskilt skickliga var de stora hantelcikliderna. De skötte sina vanliga affärer helt obrytt om vi barn lekte intill. Men om en främling så mycket som klev in i huset kunde de smälta in så väl i bakgrunden att det var svårt att se dem. Några av mina vänner trodde inte ens att de fanns. Kanske verkar människor stumma för fiskar, då vi alltid har samma färg.
De mest välkända undervattenspratarna är nog valarna som, liksom bläckfiskarna, har en egen grammatik. Precis som vi följer de även trender inom musik. Om en val simmar förbi en grupp valar och hör en låt de gillar, kan de ta med sig den låten till sin egen grupp. Sen när den är uttjatad går de över till nästa hit. Låtarna är uppbyggda av varierande meningslängder – och innehåller dessutom rim. En annan sak de har gemensamt med människor är dialekter, vilket gör att man kan veta varifrån en val kommer och vilken grupp den tillhör beroende på hur den sjunger. Mycket av detta lärde jag mig i boken Djurens språk av Eva Meijer. Rekommenderas!
Dessa lärdomar har fått mig att fundera över vilka andra sätt mina akvatiska vänner pratade med varandra och med mig. Och kanske mest spännande – vad sa de till varandra om mig? Det jag vet med säkerhet är att de pratade. Kanske sa de “Varning, främling till höger!” när någon ny närmade sig glaset, och “Butlern har anlänt!” när pappa gick dit. Jag hoppas att de för det mesta sa snälla saker. Förutom kanske guldsömmarna när de var sura på hantlarna som tog deras lördagsgodis.
