Krönika: Från mördarmaskin till mättande måltid
På grusvägen på väg hem från skolan blev jag utsatt för ett hundattentat. En morrande bjässe med fradga i mungiporna hoppade enkelt över staketet till sin inhägnad och låste in mig i ett hörn. Blottade sina huggtänder, stora och gula – som bananer. När jag försökte smita undan gjorde monstret utfall mot mig. Det var lönlöst. Jag var låst. Ingenstans att ta vägen, fast i bestens våld. Jag märkte hur den tog sats, ett sista utfall mot halsen, dödsstöten. Jag slöt ögonen, gjorde mig tillfreds med mitt kommande möte med Gud. Kände gruset mot mina knän.
“Hon är inte farlig.” En kvinna i mjukisdress stirrade nedlåtande på mig, med en cigarett i ena handen och jycken änglalikt och lydigt vid den andra. Fradgan borta. I mattes närvaro blev monstret en gullig liten sidekick, en lojal vapendragare. Kallt och kalkylerande gjorde den förvandlingen. Lydigt lommade den hem tillsammans med min räddare, jag ensam kvar på grusvägen. Men det var bara en ploj, ett spel för galleriet, för jag såg hur den tittade på mig. Monstret var fortfarande närvarande, strax under den korthåriga pälsen. Jag vet det, jag såg det i de blanka ögonen. Den tänkte äta upp mig.
Det här var snart tio år sedan, och jag hade nästan glömt att jag är hundrädd. Men för några veckor sedan släppte Uppdrag granskning ett program som tog mig tillbaka till händelsen. Programmet ger en gastkramande kartläggning av kamphundars våldsamma utfall mot djur och människor och hur det hänger ihop med husse och mattes kriminalitet. I programmet visar reportern att kamphundsägare är överrepresenterade i belastningsregistret. Det är ett problem i dagens samhälle, stora kamphundar skickas runt som vandringstroféer mellan kriminella. Hundarna ses som ett maktmedel och blir avlade och misshandlade till att döda, till att bli ett vapen.
Även om de flesta kamphundarna är harmoniska med trygga hussar och mattar, så går det inte att utesluta att en tredjedel inte är det. Statistik talar sitt kalla med tydliga språk. Möter man en pitbull, amstaff eller Gud förbjude en American Bully på stan är risken faktiskt påtagligt stor att den redan har eller kommer att göra ett våldsamt utfall. Någon kan faktiskt fara illa. Det är inte rättvist mot samhället, det är inte rättvist mot barnen, det är inte rättvist mot hundarna.
Det är helt enkelt dags att förbjuda dessa barnätande mördarmaskiner. Och eftersom jyckarna är lika sönderavlade, missbildade och saftiga som broilerkycklingar – så tycker jag att vi passar på att äta upp dem. Köttet borde tas till vara på. Jag tror att vi som samhälle är redo. Och helt ärligt, är det inte lite förlegat att förfasas över tanken att äta hundkött? I vissa kulturer äter man inte hundar, i vissa länder äter man inte grisar, även fast båda djurarterna är likvärdiga i intelligens och empatiförmåga. Hur som helst, Sverige har enligt egen utsago världens bästa djurhållning. Systemet är redan på plats. Det lika bra att låta monsterhundarna gå samma väg som slaktgrisarna.
Så här går det till vid slakt: Hunden förs till slakthuset. En statlig, oberoende veterinär är på plats och kontrollerar att hunden mår under omständigheterna fysiskt bra. Hunden förs sedan in i en gaskammare, där den genomgår en koldioxidbedövning. Vid brist på utrustning kan alternativa godkända bedövningar genomföras – som avrättning med ett skott i skallen med bultpistol. Den bedövade hunden hängs sedan upp i krokar och får halsen avskuren. Blodet forsar tills kroppen är tömd. Buken klipps sedan upp och inälvorna plockas bort. Kroppen skållas i en stor ugn, styckas upp i portionerade bitar, och är redo för paketering. Sedan transporteras det paketerade köttet till våra nationella matjättar, prydda med Kött från Sverige-märkningen.
Så här går en etisk och human slakt till enligt organisationen Svenskt Kött. Det finns en supertydlig, pedagogisk film som visar slaktförloppet ute på deras Youtube-sida, för den som är intresserad.
Hundkött är högt i protein, har låga kolesterolhalter, och fungerar utmärkt i en kalops! Voila! Från mördarmaskin till mättande måltid. Samhället räddat och mitt inre barn kan tryggt gå på grusvägen hem från skolan igen. Hämnden är ljuv, hundjävel!
Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.
