Poesi: Dikt #3

2.

där din mamma kommer förbli ogift
hennes ögon riktade mot havet: det salta som påminner om din ungdom


fördriven från din hemstad till en annan
med unga män och unga kvinnor
väntandes på att din dörr skulle öppnas: de också gamla
jag likaså
äldre nu
än vad din mor var
när hon fick dig
och du: välbevarad och med tiden mer bortglömd


ett telefonsamtal bort
från solen


vi talar nuförtiden med ögonen stängda
talar som vatten, som hibiskusblomma
ord vridna ur en höstmark
om ingenting särskilt, om crema om att anlända sent
om Kristineberg, Reimersholme, Kattegatt
ord understrukna men fortfarande utan lydnad
om mitt hår som, till skillnad från ditt, ska ersättas med kelp torkad på stranden


vi talar och tystnar, säger att inget är sig likt förutom det som är sig likt
Inget är likt dig eller så, det skulle jag inte säga
men nästan

det är nästan en fråga
eller en tanke
vad är det nu man säger? adjö-godkväll-farväl

talan om vassen som bryts mot kanten, adjö, adjö