Poesi: Ord

Jag tystade ner min egen röst.
Lät den sitta bakom mina tänder.
Pulserande i min hals utan utväg.
Brännas under min hud i den kylan som satt i sovrumsgolvet.

Om en stavelse rann från mina läppar, är det min undergång?
Om en flod rann längs min kropp, är det ett underverk?

Mina tår ser äldre ut än mig när jag stänger av vattnet.
Fingrarna är färglösa under ljuset.

Men ändå kommer ett skratt från gång till gång.
Det är lika chockerande för mig som det är för dig.