Någonting måste gå sönder, spricka eller så ska det till ett vapen
KulturUngdom åkte tillsammans med medlemmarna Daniéla Frykstrand och Andreas Bertholdsson till Scenkonstbiennalen, en nationell festival med samtal och årets bästa teater- och dans föreställningar i urval av Scenkonstbiennalens jury. Daniéla summerar upplevelsen i en reflekterande text kring teaterns svåra och underbara nu:
Det svåra är att hitta ett nu.
Någonting måste gå sönder, spricka eller så ska det till ett vapen.
Så beskriver Ulla Kassius utmaningen i att skapa scenbilder som förflyttar oss in i teaterns nu.
Jag känner igen det, såklart, även utanför scenen. Det är ju först när bussen inte kommer folk börjar titta på varandra, först rejält fast i hissen som vi börjar prata. Och det verkar finnas så mycket där, i mellanrummen, i krisen, i det som skaver och blir fel; i nuet.
Jag är på scenkonstbiennalen i Sundsvall och har själv hunnit med mitt första skav redan på tåget upp. Ett el-fel i Hallsberg ökade på restiden med ett betydande antal timmar och där stod vi. På ett överfyllt tåg, i en bistro utan sittplatser, hängandes över smala barbord och hittade något i varandra vi inte tidigare sett.
Seminariet jag är på, med scenograf Ulla Kassius, utspelar sig på en biograf. Det är en tapper skara människor som tagit sig hit, trots att hotellens frukostar fortfarande står framdukade. Ulla berättar om hennes vilja att ta in verkligheten på scen, att skapa en hel bild. En bild så hel, så fullständig, att den kräver mer. Hon menar att det ger betraktaren möjlighet att själv välja vart fokus skall ligga, och att konsekvensen då blir olika scenbilder för varje person i publiken.
Sundsvall, som spelplats, är påverkad av oss besökare. Färgerna på ballongerna som satts upp för att publiken skall hitta till spellokalerna är gröna och rosa. Sundsvalls-borna ser oss röra oss över scenen, deras stad, mellan olika programpunkter i snabb takt, och jag undrar hur det ser ut.
Scenkonstbiennalen är en turnerande teaterfestival där dryga tiotalet pjäser som spelats under föregående år valts ut för att sättas upp igen. Ni förstår, för oss som gillar teater är det ju detta dröm. Föreställningen du läst så mycket om men inte hann se, eller den du bara hann se tre gånger och dör för att få se igen, repas upp och återuppstår som ett tomtebloss. 
En filmälskare som kan luta sig tillbaka i sin salong kanske har svårt att förstå, de kan ju till och med tillåta sig att slumra till en stund – det går ju alltid att köpa filmen på dvd.
Vi, å andra sidan har bara en spelperiod och, om juryn så vill, en bonusföreställning eller två på biennalen.
Varför är det då så svårt att skapa det där nuet? Alla förutsättningar finns ju där, inklusive förförståelsen om att just det här aldrig kan uppstå igen.
Jag vet inte.
Men jag tycker att Ullas väg låter spännande – låt saker gå sönder, spricka och om inte det fungerar: kasta in ett vapen.
/Daniéla Frykstrand
Ulla Kassius, scenografi för Pussy Riot. Bild: Dramaten
