Krönika: Min frosseriuppenbarelse
För omkring tre år sedan vräkte jag i mig kakor, och trots att min mage och mitt självförtroende fick sig en törn ångrar jag mig inte. Låt mig förklara.
När klockan närmar sig tre på natten och man väntar på nästa larmsamtal eller besök hos en vårdtagare slås många av en överväldigande känsla av självömkan. Det är över fyra timmar kvar tills man får se sin kära kudde, men tröttheten kan ändå komma som ett mycket väntat brev på posten. Om sanningen ska fram spelar inte tid eller plats särskilt stor roll. För om det står en oöppnad låda Kajsas Kafékakor på bordet med lappen “Varsågoda!” på, då kommer jag att angripa den. Jag minns inte ens om den hade en sådan lapp, om sanningen verkligen ska fram. Men jag öppnade den och hann knappt ställa ner lådan innan den första tuggan av sötsliskig knaprighet var på väg ner för strupen. Det känns överflödigt att nämna att jag är särskilt glad i just kafékakor. Men detta är inte reklam för Kajsas, även om jag kan tänka mig att ställa upp om ni är intresserade.
Efter sex, sju gyllene delikatesser började jag känna mig en aning äcklad. Men det fanns ju flera kvar. Och mina kollegors sötsug hade jag inte riktigt överst på listan med prioriteringar. Jag jobbade ju så hårt och klockan var ju så mycket. När lådan närmade sig tom och min kropp närmade sig ett behov av att kräkas tog jag upp min mobil och sökte på “självdisciplin” på Google. Med vad jag bestämt mig för att vara den sista kakan i högsta hugg, läste jag igenom alla översta träffar. Snart lärde jag mig något som skulle förändra en överraskande stor del av mitt liv, och kanske även kan påverka ditt:
Självdisciplin är inte något man föds med – det är något man lär sig.
Texten menade att personer med bra självdisciplin inte råkat födas till Guds favoriter, som personer med riktigt snabb ämnesomsättning och rika föräldrar, utan något man måste träna sin hjärna till. Faktum är att hjärnan är formbar som modellera och vi är alla vanedjur. Det gäller bara att anstränga sig. Så är det för övrigt med i stort sett alla beteenden som finns. Ju fler gånger ett beteende upprepas, desto behagligare känns det. Eller för att ta en kurators liknelse: det är som en upptrampad stig. Ju fler gånger du gör något, desto mer nedtrampad blir stigen och desto enklare blir det att gå där.
Men lättare sagt än gjort, tänkte jag, och tryckte i mig en till kaka. Jag lyckades spara en ensam stackare i lådans mörker och kände mig nöjd med mig själv.
Min nya lärdom gjorde mig upplyft. Jag var inte en slav för mina behov! Jag hade kontrollen! Resten av natten gick smidigt, som det kan göra när man känner att man har haft en uppenbarelse. När jag berättade för min sambo om självdisciplin tyckte han inte att det var så revolutionerande. Tills några veckor senare när han berättade att det hade hjälpt honom. Faktiskt mer än det då hade hjälpt mig. Hela hans liv har han vetat lite för väl var snooze-knappen sitter på morgnarna, tills han fick reda på att det var hans eget beslut att slarva. Han har tränat sin hjärna – och i dag snoozar han inte alls.
Nu har jag förstås förenklat hela grejen. Det finns inte bara en uppsjö, utan ett hav, av litteratur inom ämnet “så här blir du bättre” och jag har läst mer än jag vågar erkänna. Och även om jag hade velat det har jag tappat räkningen. Jag, som alla andra, kommer alltid att till någon grad vara underlägsen impulser. Impulser är förstås inte något negativt i sig, men jag kan inte rekommendera att arbeta i flera timmar spyfärdig. Det gäller att hitta någon slags balans.
För några veckor sedan köpte mina föräldrar en låda kakor till mig – och gissa vad? Det finns kakor kvar. Vi kan alla bli mer punktliga, nyttiga eller vad vi nu är ute efter. För att fri vilja finns! Är inte det nästan lika härligt som irriterande?
Detta är en krönika. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna. Kultur Ungdom är en ideell förening som är partipolitiskt och religiöst obunden. Verksamheten utgår från de unga medlemmarnas initiativ.
